Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På arbetet är vi journalister – inte kroppar

Artikelserie
#deadline

Vi är många som har den tragiska händelsen med Kim Wall i färskt minne. Hon är journalisten som åkte ut på uppdrag och aldrig kom hem igen. Förutom att brutalt ha mördats misstänks hon ha utsatts för sexualbrott.

Annons

Jag kände inte Kim Wall men det isade ändå i magen på mig redan första gången det rapporterades om hennes försvinnande.

Jag har också varit ute på uppdrag när det bara varit jag, kameran och mannen jag ska intervjua närvarande. Tyvärr blir det extra riskpåslag när det är just en man som ska intervjuas. Det har hänt att intervjun ska göras på enslig plats, ute i skogen eller på sjön.

Det har också hänt att mannen jag intervjuat fått feeling, tolkar mina frågor som personligt intresse och börjar flörta och glida med blicken upp och ned över min kropp. Det har också hänt att den intervjuade mannen fäller kommentarer om min kropp, lägger armen om midjan, klappar på rumpan och tar sig en kram. Byt ut "jag/min" i det här stycket mot "valfritt mansnamn". Galet va?

Ändå är det här är inget konstigt, det är en del av kvinnors vardag. Kim Wall åkte ut på uppdrag och tänkte att det var en vanlig dag på jobbet. Det hade kunnat vara vilken annan kvinna som helst som skulle rapportera om Peter Madsen.

I dag följer vi journalister andra yrkesgrupper och säger stopp. Vi använder ett uttryck som även män borde förstå. Vi drar gränsen, sätter en deadline för kommentarer om våra kroppar, tafsanden och självklart för sexuellt våld.

Den här hösten har vi översköljts av historier där kvinnor vittnar om sexuella trakasserier i svallvågorna av #metoo.

En del klagar över att det börjar bli tjatigt att läsa. Till er vill jag säga – käka upp det bara.

Sexuella trakasserier har varit tjatigt för kvinnor att leva med sedan för alltid. Det här är början på en ny era. Sexismen och övergreppen ska upphöra. Deadline är nu.

Jag tror inte att trakasserierna är fler i vår bransch än i andra men att de finns här är illa nog. Branschen är unik på andra sätt. Det handlar nämligen till mångt och mycket om att ha de rätta informella kontakterna.

För att hårddra det – det gäller att accepteras av rätt personer för att få jobba med det man älskar, där rätt kan vara en kollega eller en som intervjuas.

I journalistbranschen har vi länge levt med osäkra anställningar, korta vikariat, snabba förändringar och ständigt nya bud. Det har, i alla fall historiskt, varit mycket attraktivt att arbeta i yrket. Många har en stark vilja att hänga sig kvar – just för att de brinner för att ge andra människor den röst de förtjänar.

Tack vare #metoo är ventilen mer öppen än den någonsin varit. Kvinnor vet med allt större tydlighet att de inte behöver acceptera att trakasseras sexuellt och nedvärderas. Arbetsgivarna måste visa att de backar drabbade kvinnor – inte förövare. Alla, oavsett kön, måste få möjlighet att verka på samma villkor, både inne på redaktionerna och ute på fältet.

Läs också:

#DEADLINE – 4 084 journalister har fått nog av övergrepp och sexism på redaktionerna

#DEADLINE: Våldtäkt, sex-sms och tafsande – här är journalisternas vittnesmål

Sexuella trakasserier i mediabranschen: "Männen måste börja prata med varandra"

Från våldtäktsanklagad Hollywoodproducent till journalisterna i Västmanland – detta är #deadline

Annons
Annons
Annons