Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Det handlar inte om kurrekurredutter och bokbål – problemet är att vi inte respekterar och kan läsa litteraturen

Om det ändå vore så väl att var svensk läste ”Singoalla”, ”Venus i päls” eller för den delen ”Tintin i Kongo”.

Samtidens stora fara är inte att vi måste möta ord och åsikter som sårar, utan att vi saknar respekt för litteraturen och inte längre kan läsa den.

En av vår tids främsta och mest kontroversiella författare är fransmannen Michel Houellebecq. Hans senaste roman ”Underkastelse” (2015) handlar om litteraturvetaren Francois som är expert på den i åtminstone Sverige allt för sällan läste franske sekelskiftesförfattaren Joris-Karl Huysmans. I boken diskuteras litteraturens värden och tanken om dess egenartade förmåga att fullständigt låta oss ta del av en annan människa, författaren. Litteraturen är utlämnande för den som skriver den, kanske ofta mer än denne anar, och kan samtidigt vara ett rent dödsföraktande projekt för läsaren som riskerar få hela sitt väsen ifrågasatt av någon annans ord.

Den franske författaren Joris-Karl Huysmans (1848-1907).

Just Huysmans var en sådan författare, han kunde i åratal skärskåda sitt eget själsliv innan han satte det på pränt i sina omskakande romaner. Han själv var inspirationen till karaktären Durtal i romansviten som inleds med den nattsvarta ”I avgrunden” (1891). Den dekadente Durtal söker sig till satanismens mysterier i sin flykt från en tom och materialistisk samtid och ägnar stort intresse åt adelsmannen Gilles de Rais, som under 1400-talet rituellt våldtog och mördade hundratals barn innan katolska kyrkan ingrepp och han dömdes döden. Durtal inser snart att den blodiga frälsningen i satanismens mörker bara är en tom chimär och börjar sin färd upp mot det himmelska ljuset i den kristna tron och insikten att lidandet är ofrånkomligt i den här världen.

Den antike atenske filosofen Platon var en ordets mästare och har med sina dialoger skrivit in sig i litteraturhistorien. Samtidigt är det han som sitt berömda verk ”Staten” går till angrepp mot just det skrivna ordet och hävdar att det måste anpassas på ett sådant vis att de som tar del av det inte får smak och sympatier för fel, brister och laster i karaktären, utan förstår och strävar mot det som är dygdigt och gott som medborgare i idealstaten. Kanske är det också för att Platon förstår att mången människa inte kan eller kommer att bry sig om att lära sig läsa på riktigt, med de intellektuella färdigheter och den integritet det kräver. Han själv använder det skrivna ordet därför att han är övertygad om att det bara är genom ordens insikt som Aten och den grekiska kulturen kan reformeras och räddas från en annalkande undergång. Platon finner en oroväckande sanning, att litteraturen kan vara fullständigt livsfarlig, åtminstone för den som inte lärt sig konsten att läsa.

Platons farhågor kring litteraturen genljuder genom historiens intresse för censur och inte minst vår egendomligt ängsliga samtida svenska kulturdebatt. Ur sommarens förvirrade diskussion om journalisten Janne Josefssons beskyllning att Botkyrka bibliotek skickade Astrid Lindgrens med åren allt mer svårsmälta ”Pippi Långstrump i Söderhavet” till bokbålet av ideologiska skäl, kom biblioteket och Botkyrka kommun lite väl lätt undan. Kritiken från Justitieombudsmannen att det är i strid med lagen som bibliotekets litteraturbestånd utformats utifrån ideologiska principer, skymdes bakom ordväxlingarna om Efraim Långstrumps historiskt belastade titel.

Journalisten Janne Josefsson orsakade sommarens kulturdebatt med sina anklagelser mot Botkyrka biblioteks utgallring av böcker.

I debatten har många velat skynda till Botkyrkas biblioteks försvar när det gäller inköp, fjärrlån, placering och utgallring av böcker utifrån idéer att litteraturen ska vara i demokratins och de mänskliga rättigheternas tjänst, inte minst Barnkonventionen bedyras. Att en gammal utgåva av ”Pippi Långstrump i Söderhavet” förstörs gör ingenting om den ersätts med en ny version, där dessutom Efraim Långstrump numera är ”söderhavskung”, så att ingen som läser den riskerar bli kränkt av Lindgrens ord.

Det påstås nu att fortsatta ändringar i och anpassningar av litterära verk till samtidens politiska korrekthet är en riktig praktik, eftersom litteraturen alltid fått göra avkall på sin integritet för sådant (även om det knappast alltid ägt rum i demokratiska samhällen). Att något alltid har varit på ett visst vis är i sig ett dåligt argument för att det ska fortgå. Frågan är om det är ett gott skäl att någon ska slippa exponeras för ett verks ”föråldrade” värderingar, när det också är ingången till någon som uppfattat tillvaron radikalt annorlunda än en själv. Vi gör ofta så, fastnar i en föreställning om vår egen tids förträfflighet, utan att bemöda oss om att försöka förstå gårdagens människas svagheter och förtjänster.

VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius varnar för vår oförmåga att läsa och respektera litteraturen och önskan om att göra den till ett tjänstehjon för demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Även Bibeln ska enligt somliga ha genomgått en sådan behandling. Nog för att det fanns en kanoniseringsprocess som ledde fram till det urval texter vi i dag läser i Bibeln och en och annan har försökt peta i dem gjorts genom åren, men översättningarna har veterligen aldrig syftat till att frångå ursprungsmeningen i dem, utan snarare att finna den och föra oss närmare Gud.

Bibeln utgör en samling texter tillkomna under en period av hundratals år om människans relation till sin Skapare, en givande upplevelse att läsa, inte minst för den orubblige ateisten eller slentrianagnostikern, som erbjuds en möjlighet att förstå hur andra kan leva ett liv genom en högre makt och varför historiens lärda skrivit det de har skrivit. Låt vara att denne sätter sin övertygelse på spel och riskerar att bli religiös på kuppen.

Författaren och kulturskribenten Gabriella Håkansson skriver i Sydsvenskan att anpassningen till det politiskt korrekta är en del av litteraturens liv i en demokrati, vars värderingar litteraturen ska reduceras till att tradera till framtida generationer (ett tämligen ynkligt uppdrag för en så rik och tusentals år gammal kulturform). Denna process innebär också att vissa böcker faller i glömska eller ogillas på grund av otidsenliga uttryck och värderingar.

Viktor Rydberg (1828-1895) förlänade den svenska litteraturen med bland annat

Håkansson påpekar att vi fortfarande gärna läser Célines romaner, men inte hans antisemitiska pamfletter. Vi omhuldar Rydbergs dikt ”Tomten”, men vill inte läsa den ”antiromska” romanen ”Singoalla”. Inte heller är vi längre förtjusta i österrikaren Leopold von Sacher-Masochs pisksnärtiga berättelser, som roade sekelskiftets borgerskap så. Håkansson undrar också om de som nu ställer sig frågande till dagens moralism över gårdagens skapande, inte gör annat än läser Hergés ständigt omdiskuterade ”Tintin i Kongo”.

Den österrikiske författaren Leopold von Sacher-Masoch (1836–1895) fick termen masochism uppkallad efter sig.

Alla hinner inte läsa allt, vi måste göra ett urval under vårt liv som läsare. En del läser vi för att bli allmänbildade, det mesta för att det intresserar oss. Men om det ändå vore så väl att var svensk läste ”Singoalla”, en av den svenska romantikens höjdpunkter, eller att vi i vår sexfixerade tid lät oss förföras av Sacher-Masochs sadomasochistiska romans ”Venus i päls” och ta del av 1800-talets digra erotiska litteratur. Inte minst kunde vi ta oss tid att bläddra en stund i Hergés ”Tintin i Kongo”, förvisso ett av hans sämsta album, ändock en väg in till historiens främste seriekreatörs äventyrsberättelser om den lille journalisten.

För att förstå värdet av ovanstående verk måste man kunna läsa. Det är på så vis vi kan urskilja eventuella fascistiska och antisemitiska tendenser i Célines romankonst och samtidigt kunna skilja dem från den, eller rent av se framställningen av sådana föreställningar som en del av textens litterära värde. Det blir en ingång till att förstå en in till döden övertygad fascists och förintelseförnekares världsbild och dessutom se tillvaron genom en sannerligen alldeles unik människas blick. Att förstå en annan persons världsbild är inte detsamma som att dela den.

Den franske författaren Louis-Ferdinand Céline (1894-1961).

I en teknisk mening blir vi allt fler som kan läsa, på bara ett sekel har läskunnigheten ökat från att vara en ynnest för en tiondel av jordens befolkning till att nu omfatta nio av tio världsmedborgare. Men när det gäller att verkligen förstå det vi läser finns det skäl att oroa sig, inte minst i vår egen nation där ungdomens läsförståelse har blivit allt sämre under det nya årtusendet och där våra skolelever dessutom läser allt långsammare och inte längre tycks begripa skönlitteraturens väsen. Själva läsandet är döende, allt fler svenskar uppger att de aldrig någonsin öppnar bok. Skräckprognoser tyder på att de yngsta generationerna redan under 2020-talet helt kommer att upphöra att läsa litteratur.

Ur samhällsnyttosynpunkt innebär den försämrade läsförmågan att medborgarna får allt svårare för att tillgodogöra sig ny information och självständigt försöka analysera samband och utmana sina meningar och framför allt formulera dem. I samtidens inkluderingsiver finns det utan tvekan de som tycker att all litteratur ska justeras så att den faller var och en i smaken och att de hjälplösa exemplaren ska gömmas undan i en tynande tillvaro i Kungliga bibliotekets samlingar. Det kväver dess kraft, för litteraturen kommer definitivt dö om dess innehåll alltid måste hålla slaktkniven borta från vår tids heliga kor, demokratin och de mänskliga rättigheterna. Det är en litteraturföraktande idé som dykt upp i diverse medieplaner för folkbiblioteken runt om i landet. Samtidigt kan den som älskar det fria ordet glädjas åt hur otyglat det far fram över nätet, där vi nu ofta finner många av de sällsamma skatter ur litteraturhistoriens mörkaste och dammigaste skrymslen som svenska bibliotek av ett eller annat skäl aldrig bemödat sig om att införskaffa.

Men läsning handlar inte bara om att rent tekniskt kunna tyda tecken och tillgodogöra sig information eller att ”förstå” en texts innehåll, det är också en särskild sorts intellektuellt aktivitet som också kräver att läsaren förvärvat en viss attityd gentemot litteraturen som sådan.

Charlotte sörjer den unge Werther som tagit livet av sig för hennes skull.

En läsare måste vara nyfiken, öppen och beredd att sätta hela sitt jag på spel i mötet med den verkligt goda litteraturen. Läsningen är en bildande aktivitet som i sig kräver bildning, en förmåga att för en stund kliva ur sina egna värderingar och förutfattade meningar för att ta del av någon annans värld. Litteraturen är på det viset ett enastående medium som kan få oss att resa i tiden, bakåt i sekler och årtusenden, och framåt i tiden genom författarens prognoser, förhoppningar och värsta farhågor. Den kan vara rent dödsföraktande, det är än i dag inte belagt hur många olyckliga unga män som tog livet av sig efter att ha läst ”Den unge Werthers lidanden”, men att litterära framställningar där självmordet är den enda utvägen ur den olyckliga kärleken verkligen kan trigga en läsare till ett sådant, har visats av modern psykologisk forskning. Nu nära ett kvarts millenium efter att den skrev anförtros fortfarande kärlekskranka tyska skolungdomar med ohärdade hjärtan att läsa Goethes vådliga klassiker.

JohannWolfgan von Goethe (1749-1832).

Läsandet ges ytterligare en dimension i den tjeckisk-franske författaren Milan Kunderas essä ”Romankonsten”. Kundera beskriver hur författaren i sitt skrivande utforskar en verklighet utanför sin egen kontroll och att litteraturen i själva verket inte färdigställs förrän i mötet med läsarens fantasi. På så vi blir alltså läsaren också medförfattare till texten, eller en medbrottsling om man så vill. Som läsare blir vi själva ansvariga för författarens ord, trots att vi bara läst dem.

Den tjeckisk-franske författaren Milan Kundera 1980.

Förmågan att läsa förvärvas bäst genom att läsaren tidigt i sitt liv utsätts för litteraturen, till en början genom någon annans läsning av den. Det innebär också litteraturen omgående uppfattas som den är, som någon annans skildring av sin egen tillvaro i en vid mening.

De som tar i hävdar att barn inte ska behöva läsa ord som ”blatte”, ”hora” eller ”bög”. Sådana uttryck torde vara obefintliga i barnlitteraturen, låt vara att de möjligen förekommer i mer realistiska skildringar av omklädningsrummets och skolkorridorens igenkända vokabulär för de äldre barnen (en verklighet så mycket svårare att stryka, redigera och skriva om). Men frågan är om vi verkligen vill ha en barnlitteratur som i sitt innehåll till punkt och pricka följer Barnkonventionen, eller berättelser som är levande fria och öppnar barnens ögon världens storhet som den är och inte minst historiens ständiga närvaro.

Rörande Efraim Långstrumps roll som härskare, är inte det moraliska och politiska problemet läsaren ställs inför hans titel, utan det faktum att han som vit och europeisk man alltjämt är herre över de färgade invånarna på fiktiva Kurrekurreduttön i Söderhavet. Den koloniala och rent av rasistiska föreställningen finns alltjämt där, även om Lindgren själv ville skriva om historien. Men är inte hela Pippi Långstrumps värld en enda stor anarkistisk och gränslöst magisk kuriositet där ingenting underordnas någons normer? Frågan är här om vi inte likt Lindgren själv bara vill acceptera det i Pippis värld som vi för stunden tycker är godtagbart eller önskvärt i vår egen tillvaro och likt Prussiluskan med missriktad omsorg förgäves försöker putsa bort det andra.

Beppe Wolgers spelade Efraim Långstrump i tv-serien och filmen om Pippi Långstrump.

Det förflutna är var det är. Även om vi bara känner till en bråkdel av gångna generationers människoöden, måste vi acceptera hur arvet efter dem är beskaffat.

På grund av vår egen ängsliga politiska korrekthet riskerar vi att beröva barn den estetiska upplevelsen av att läsa autentisk Elsa Beskow eller Lindgren. Det finns här en möjlighet att tidigt träna barnet i att förstå och kunna sätta sig in i en annan människas världsbild. Och faran i att barn tar del av ett ”ålderdomligt” språk, ger dem ju i själva verket bara en vidare tillgång till ett rikare ordförråd och möjlighet att på egen hand utforska det förflutna genom litteraturen. På samma vis är det rimligt att en åttaåring i mötet med ”Tintin i Kongo” förstår att det som sker i seriealbumet äger rum i ett annat sammanhang och rent av greppar Hergés fördomsfullhet mot sin samtids kongoleser, även om en viss historisk medvetenhet medger att den dåvarande kolonin sannolikt var den mest missköta i Afrika.

Det är 72 år sedan första boken om Pippi Långstrump skrevs och tiden börjar kommar ifatt henne.

Själv har jag över huvud taget svårt att förstå den inställning till litteraturen som säger att den måste smeka oss medhårs, stå upp för ”goda” värden eller att jag skulle behöva dela författarens bild av världen bara för att jag utforskar den. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft något annat förhållande till litteraturen, inte ens som liten pojk, en som ett medium att tillgå tillvarons oändlighet genom. Att litteraturen skulle behöva tvättas genom politiskt korrekthet för att få fram något ”gott” ur den, utan att inse att den författas av någon som likt mig själv bär på sina egna egenheter, fördomar och laster.

Vi får innerligt hoppas att en stor del av utbudet på våra bibliotek och en hel del som tillkommer inte är skrivna med någon särskild hänsyn till dagens politiska dogmer. Själv är jag oförstående inför dem som nu börjat tala om litteraturen som ett medel för att utveckla demokratin. Mångfalden av texter, dåtida, samtida och framtida, kan inte vara en belastning i ett öppet samhälle, utan alltid en tillgång och förstås en enorm risk. Förhoppningsvis får litteraturen bli så fri som möjligt och växa mer vild och vacker än den någonsin varit tidigare i en jordmån där även de ondaste blommor slår ut och kan beskådas i all sin farliga prakt.

Annons
Annons
Annons