Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte som andra – recension av nya böcker om Mikael Persbrandt och Marie Göranzon

Två av Sveriges största skådespelare är i höst aktuella med självbiografier. Kristian Ekenberg läser böcker om Mikael Persbrandt och Marie Göranzon som landar mitt i debatten om #tystnadtagning.

Annons

Omslaget är intensivt blått, och för att se en bild på Mikael Persbrandt måste man slå upp första sidan, där ett svartvitt fotografi visar skådespelaren gömd bakom sina tatuerade händer. Det är en bild som säger en del.

Händerna döljer ansiktet av skam. Man kan också se det som en bild av oss andra, från teaterchefer till kvällstidningsläsande allmänhet, som frossat i ett privatliv utan att vilja se att det tillhör en mycket sjuk människa.

Läs mer: Kommentar: Memoarerna som visar en föråldrad manlighet

Marie Göranzon och Mikael Persbrandt är båda aktuella med böcker om sina liv. Bild: TT

Eller så kan händerna som döljer ögonen vara en bild för hur teatervärlden allt för länge blundat för mansgriseri och sexuella övergrepp.

Vi kommer aldrig få veta hur ”Så som jag minns det” hade blivit läst utan uppropet #tystnadtagning, där över 500 svenska kvinnliga skådespelare vittnat om sexuella övergrepp på teaterscenen och vid filminspelningar. Nu är det svårt att läsa självbiografin annat än som en bilaga till #tystnadtagning. En deprimerande – men inte allt för otrolig – misstanke är att den hade lästs utan att någon reagerat nämnvärt på den kvinnosyn inom teatern som boken blottlägger.

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Klas Östergren i topp när vi listar favoritböcker juli-september

Bara det att arbetsplatsen, Dramatens stora scen, refereras till som ”den stora svarta vaginan”, tyder på att det inte är en arbetsplats som andra. Mikael Persbrandt berättar om ett sexuellt utlevande privatliv som även letade sig in på arbetsplatsen:

”Sökandet efter kickar när jag låg med tjejer i logen, i kostymförrådet eller under vridscenen på Dramaten mitt under pågående föreställning.”

Han återger även filminspelningar där han sliter trosorna av sin medspelare och hur han själv, under en annan inspelning, blottar sig för teamet. Även andra skådespelares beteende hängs ut, som att Börje Ahlstedt ska ha haft grovporrbilder klistrade på baksidan av sina manusblad.

I ett kapitel, om repetitionerna av ”Måsen”, skriver han om Marie Göranzon:

”Jag njöt verkligen av att känna på Maries bröst och stjärt medan vi dansade (…)”

Vilket för in oss på den andra bok som anmäls i denna recension: ”Vrålstark och skiträdd”, i vilken just Marie Göranzon berättar om sitt liv för journalisten Stina Jofs.

Att läsa dem parallellt är intressant, då läsningen ger en insikt om de skilda förutsättningarna för manliga och kvinnliga skådespelare, hur könet är en väsentlig faktor i vilken karriär som är möjliga på scenen och framför kameran.

Läs mer: Recension av Tommy Berggrens memoarer

Inte för att Marie Göranzon troligtvis har varit en av de mer utsatta i branschen. Hon konstaterar själv: ”Det faktum att jag var mamma och gift räddade mig många gånger – men inte alltid – från tafsande gubbar på teatern, kåtbockar som hotade att förstöra ens framtid om man inte låg med dem.”

Det ger en allt mer klaustrofobisk känsla att befinna sig inuti Mikael Persbrandts hjärna på resan mot botten, och därför blir det som att öppna upp ett fönster när samma episod skildras men då ur Marie Göranzons synvinkel. Som de katastrofala repetitionerna av ”Måsen”, när Mikael Persbrandt utan varning hoppar av föreställningen och lämnar Marie Göranzon med en svart besvikelse av att vara ratad.

De två delar en bakgrund långt från den kulturmedelklass som ynglar av sig i Sveriges kulturliv. Men medan Marie Göranzon funnit sig till rätta i sin nya klass, med våning på Strandvägen, föredrar Mikael Persbrandt att lämna teatern efter ridå för att i stället festa med kriminella på Stockholms krogar.

Marie Göranzon och Mikael Persbrandt sällar sig till en rad av skådespelarbiografier som har blivit utgivna under senare år, vilka tillsammans ger bilden av en yrkeskår som man måhända hellre ser på från salongen än är arbetskamrat med.

Mikael Persbrandt har en del att säga om skådespelarprocessen, men för den som verkligen är intresserad av skådespeleriet som hantverk, av teatern som arbetsplats, är Marie Göranzons bok mer givande. När Persbrandts nedåtgående spiral suger hårdare mot botten, finns det lite utrymme för att fokusera på detaljer i skådespeleriets konst.

Det blir ett montage där bilderna från scen och filminspelningar, från ”I väntan på Godot” till Beck-serien, blir allt färre, medan fler och fler klipps in av kokainsnortande, rattfylla, kvinnoaffärer och galet vilda festnätter.

I detta finns en voyeuristisk aspekt som jag tror att få läsare är immuna mot, och troligtvis en anledning till att många kommer köpa boken, men kvällstidningskittlingen förbyts snart till ett obehag över att ta del av hur en människa spårar ur.

De kända kvinnorna i hans liv, som Maria Bonnevie och Sanna Lundell, tar förstås stort utrymme, men det är relationen till fadern som jag fastnar mest för. Vanligtvis brukar det vara modern som beskylls för bristande föräldraskap i efterhand, men Persbrandt riktar sin vrede mot en frånvarande och missunnsam far i stället. Särskilt en sekvens dröjer sig kvar i mitt minne, när sonen stolt ska visa upp sitt nybyggda hus, kvittot på sin framgång, och fadern går runt och försöker leta fel tills han stannar framför en tall på tomten.

”Det var en liten tall du har hördu.”

”Så som jag minns det” har Carl-Johan Vallgren som medförfattare, men är berättad med Mikael Persbrandts röst, medan ”Vrålstark och skiträdd” är som ett långt tidskriftsreportage med långa sekvenser av fråga-svar-intervju. Den senare lyckas inte tränga under ytan på samma sätt som Persbrandt-boken.

Det kanske inte bara är formen som orsakar det, utan att Marie Göranzon har ett hårdare pansar att forcera, medan Mikael Persbrandt på ett både beundransvärt och skrämmande sätt öser ur sig sitt livs mest ömtåliga ögonblick (rapporteringen om strukna delar i boken solkar dock intrycket av absolut uppriktighet).

Marie Göranzon och Mikael Persbrandts böcker sällar sig till en rad av skådespelarbiografier som har blivit utgivna under senare år, vilka tillsammans ger bilden av en yrkeskår som man måhända hellre ser på från salongen än är arbetskamrat med. Efter #tystnadtagning känns det dock som att den larger-than-life-kultur som de står för med genikult, och allt vad den för med sig, har mist mycket av sin glans.

Även från salongen.

*

LITTERATUR

Mikael Persbrandt och Carl-Johan Vallgren

”Så som jag minns det”

(Albert Bonniers förlag)

*

Marie Göranzon och Stina Jofs

”Vrålstark och skiträdd”

(Norstedts)

Annons
Annons
Annons