Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Julian Barnes fångar ett helt sekel och konstens väsen på få sidor i ”Tidens larm”

Hur skapar man världens vackraste musik med ett dödshot hängande över sig? Julian Barnes ger röst åt kompositören Dmitrij Sjostakovitjs i sin roman ”Tidens larm”. Cecilia Ekebjär läser en sammanhållen roman som diskuterar konstens väsen.

Annons

Julian Barnes har bland annat varit biträdande kulturredaktör på The Times och New Statesman. Han debuterade som författare 1980. För ”Känslan av ett slut” fick han Man Booker Prize 2011.

Du har med all sannolikhet hört Dmitrij Sjostakovitjs musik. En sökning säger att hans kompositioner har använts i över hundra filmer. Hans Vals nr 2 är ett av musikhistoriens mest spelade verk. Det är som mycket av hans musik; fantastiskt vacker, lätt och melodiöst. Men han skrev också komplexa, förtvivlade verk med svärta och djup, som hans åttonde stråkkvartett.

Sjostakovitj skrev kvartetten efter ett besök i Dresden, en av de städer som bombades sönder i andra världskrigets slutskede.

Vem var Dmitrij Sjostakovitj? Denne kompositör som levde hela sitt liv i Sovjetunionen och fick uppleva och förhålla sig till i tur och ordning: Lenin, Stalin och sedan Chrusjtjov.

År av hyllningar kunde plötsligt vändas, beroende på despotens smak och tolkningsföreträde.

I en fiktiv självbiografi skriven i tredje person gör Julian Barnes ett försök att ge en bild av den avancerade balansgång som Sjostakovitj måste ha utfört för att kunna fortsätta arbeta under så lång och sammanhållen tid. År av hyllningar kunde plötsligt vändas, beroende på despotens smak och tolkningsföreträde, i att hans verk bannlystes och att han själv förföljdes och riskerade deportering.

Hur arbetar en konstnär under sådana förutsättningar? Blir man en del av propagandamaskineriet eller börjar ett motstånd växa?

”Feghetens linje var den enda i hans liv som löpte rak och oavbruten”, skriver Julian Barnes som gör sin egen tolkning med torr humor och ekonomisk språk.

Han håller sig nära och i relation till en hel del av det som tidigare publicerats om Sjostakovitj.

Han håller sig nära och i relation till en hel del av det som tidigare publicerats om Sjostakovitj, vilket ger läsningen autenticitet.

Nu har inte Barnes skrivit en faktabok, tack och lov, i stället ger han Sjostakovitj kropp och karaktär som om det faktiskt rörde sig om en biografi. Det är väldigt skickligt komponerat, på samma gång som läsningen är avskalad och sammanhållen lyckas den också ge en bild av ett lands utveckling under nära ett sekel.

Barnes börjar sin berättelse i Sjostakovitjs största nederlag. När han som trettioåring komponerat operan ”Lady Macbeth från Mtsensk” och Stalin lämnade premiären.

I partibundna Pravda kunde han och resten av Sovjetunionens sedan läsa att Sjostakovitjs ägnade sig åt att skapa ”kaos istället för musik”.

Men han överlevde. Av oklar anledning, hans kollegor som föll i onåd hade inte samma tur.

Något som i sammanhanget kunde ses som en dödsdom och som fick tonsättaren att under lång tid varje kväll packa väskan och vänta i trapphuset utanför sin lägenhet på att bli hämtad av säkerhetspolis (han ville inte att hans hustru och barn skulle behöva uppleva bortförandet).

Men han överlevde. Av oklar anledning, hans kollegor som föll i onåd hade inte samma tur.

Var han feg eller smart? En propagandakompositör eller en dissident som späckade sin musik med hemliga meddelanden om motstånd i sin musik?

Den undersöker hur en människa kan skapa konst när tillvaron är ett gungfly.

Kanske allt eller inget? Barnes bok ger inga svar, den koncentrerar sig på själva tillståndet av osäkerhet, att inte veta om man är i onåd eller om man snart hamnar där, och vad som i så fall är värst? Den undersöker hur en människa kan skapa konst när tillvaron är ett gungfly, när konstnären måste förhålla sig till en diktators nyckfulla utspel.

Svaret på det är Sjostakovitjs inställning till konsten och vem som äger den.

Partiet?

Nej, säger Sjostakovitj ”varje oriktig definition av konst tillskriver den en speciell funktion”.

Konsten tillhör ”alla och ingen”.

BOK: Tidens Larm

Julian Barnes

Översättning: Mats Hörmark

(Forum)

LÄS MER: Kristian Ekenberg om Julian Barnes ”Livslägen”.

Annons
Annons
Annons