Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

#deadline – 4 342 journalister har fått nog av övergrepp och sexism på redaktionerna

Artikelserie
#deadline

Vi är journalister. I vårt uppdrag ingår att granska makten. Vi ger röst åt dem som inte har en egen. Vi berättar andras historier. Vi ställer makthavare mot väggen.

Annons

Sanna Bråding, Clara Henry, Sofia Mirjamsdotter, Mina Dennert, Karin Adelsköld, Cissi Wallin, Alexandra Pascalidou, Hanna Persson, Frida Boisen, Josefin Crafoord, Annika Lantz och Sanna Lundell är några av de över 4 000 journalister som har fått nog. Foto: TT/Mittmedia arkiv

Som kvinnliga och ickebinära journalister har vi tvingats att göra detta samtidigt som alldeles för många av oss också fått hantera vår egen maktlöshet. Varit tvungna att undertrycka våra egna berättelser om stora och små övergrepp, dag efter dag, år efter år. Många har lämnat redaktioner för att undkomma, vissa har till och med lämnat hela mediebranschen. Ännu fler har bitit ihop, kanske rentav skrattat med åt de sexistiska skämten, samtidigt som vi varnat varandra för de där kollegorna som alltid kommer för nära, med händer på fel ställen. Vi har lärt oss att det är såhär yrkeslivet ser ut.

Den tystnadskultur som våra medsyskon i andra branscher vittnat om råder också hos oss. När vi ändå har sagt ifrån har även kvinnliga chefer ofta ignorerat våra rop på hjälp. Inte sällan har förövaren varit en uppburen, hyllad och profilerad man, många år äldre och mer erfaren än de vikarier och nyanställda han så obekymrat trakasserat. Just därför har han också varit viktigare för cheferna, som valt att vifta undan och se åt andra hållet. Även om unga kvinnor i branschen varit mer utsatta har dock inte sexismen försvunnit för dem av oss som är äldre. Den tar sig nya uttryck, med andra former av förminskning.

Många journalister har otrygga anställningar. Åtskilliga redaktioner har satt i system att lasa ut vikarier och inrätta tillfälliga projektanställningar. Många av oss är frilansare utan någon anställningstrygghet alls. Det gör att den som säger ifrån riskerar att straffas genom att förlora uppdrag eller inte få förlängt vikariat. Det räcker att man ser det hända en enda gång för att inse att det är bättre att hålla tyst.

Vi tänker inte vara tysta längre. Nu lägger vi skulden där den hör hemma. När vi nu äntligen talat med varandra har vi insett att de övergrepp som vi normaliserat faktiskt är både orimliga och oacceptabla. Att det inte är oss det är fel på. Det är ni som förminskat och trakasserat oss, alla ni som ursäktat dem och låtit oss bära skammen för vår utsatthet. Det är ni som gör fel, inte vi.

Vi är nu 4 342 journalister som tillsammans sätter ned foten. Alla har inte personligen drabbats, men vi står sida vid sida i kampen mot de strukturer som råder överallt i samhället, och tyvärr även på våra arbetsplatser.

Tack alla utsatta i andra branscher för att ni gått före och visat vägen.

Nu gör vi upp med sexism och övergrepp en gång för alla.

Här är journalisternas vittnesmål: #deadline: Våldtäkt, sex-sms och tafsande – här är journalisternas vittnesmål

Vi har skrivit under:

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons