Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Agneta Lokrantz: Ställ dig upp och skrik högt!

Inte bara kändisar har en förfärlig kvinnosyn

Annons

Me too. Kampanjen mot sexuella övergrepp.

Ni kommer säkert ihåg det: Donald Trumps osmakliga uttalande från valrörelsen, om att som kändis kan man göra vad som helst och komma undan med det – grab them by the pussy. (Bara att skriva orden får det att krypa av obehag längs ryggraden.) Att han med en sådan syn på kvinnor – och sig själv - trots allt blev vald till president är för mig obegripligt och tyvärr ett tecken på att han tycks ha rätt.

Fast man behöver uppenbarligen inte vara en självgod kändis för att ha en förfärlig kvinnosyn. Nyligen uppdagades att det finns en hel drös med unga killar - och lärare - på Dragonskolan i Umeå med en kvinnosyn som Trump nog hade gillat. Och tro mig, det är inte något positivt. När jag läste de utsatta tjejernas berättelse mådde jag fysiskt illa. När de kom till en klassfest fick de höra att de inte var välkomna för de var feminazis och att tjejers enda syfte är att killar ska ha sex med dem. Frivilligt eller under tvång spelade ingen roll. Vem i hela friden har lärt dem det?

Vi har också skakat på huvudet åt alla skandaler kring Hollywoodproducenten Harvey Weinstein och åtskilliga svenska medieprofiler. Vi har häpnat över styrkan bakom hashtaggen metoo som fått kvinnor över hela världen att kollektivt rikta ljuset på ofredanden, trakasserier och övergrepp av sexuell natur. Och vi förfäras över hur många vi är.

När tjejerna kom till en klassfest fick de höra att de inte var välkomna för de var feminazis och att tjejers enda syfte är att killar ska ha sex med dem.

Det känns som om måttet är rågat nu. Det är ledsamt att det måste till ett eller flera fall där kändisar är inblandande för att beteendet ska diskuteras öppet och på allvar. Kanske kan det också bli en diskussion kring hur människor uppför sig gentemot varandra mer generellt – näthat, mobbning, härskartekniker, våld. För alltsammans bottnar ju i bristen på respekt för andra. Det är tydligt att arbetet måste börja i tidig ålder, dels för att man som barn ska slippa bli utsatt och dels för att man ska lära sig hur man faktiskt beter sig mot andra.

Jag tänker på en pojke i förskoleålder som P4 Västmanland rapporterade om i somras, en pojke som blev utsatt för sexuella övergrepp. Mamman lärde honom att han ska skrika, ifall någon skulle röra vid honom på ett sätt som han inte tycker passar sig. Han och hans mamma gick till och med ut på fotbollsplanen som fanns i närheten av där de bor och övade sig att skrika.

Vi är många som behöver lära oss att skrika – vi som blir utsatta för trakasserier (oavsett natur) och de som ser och hör att de sker. De som utsätter oss andra för dem – oavsett kön, oavsett ålder, oavsett position i samhället - måste inse att vi har kommit på dem, de måste fatta att det är oacceptabelt. Och de människor vi berättar för måste sluta vifta undan problemet och sälla sig till oss som skriker.

Annons
Annons
Annons