Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eva Forslund: Flyktingfrågan tär på EU-samarbetet

Italien är pressat av fler migranter från Libyen

Annons

Kommer inte EU-länderna överens kan det tära hårt på EU-samarbetet.

Juli månad innebär varmare väder och lugnare vatten, och därmed att fler försöker ta sig över Medelhavet till Europa. Precis som tidigare år betyder det att de länder som ligger geografiskt nära krigsdrabbade och fattiga länder överbelastas. I år säger Italien ifrån; landet klarar inte av fler flyktingar.

Det är inte konstigt.

Hittills under 2017 har 85 000 personer flytt från Libyen och räddats till Italien. Det är en ökning med 20 procent jämfört med i fjol. Bara sista veckan i juni kom runt 12 000 till landet. En rapport från UNHCR (3/7) slår larm om att fler flyktingar väntas. Antalet som tar sig från Libyen till Italien har ökat de senaste åren, trots att vägen blivit farligare och smuggelpriserna högre, och UNHCR ser inga skäl till varför antalet flyktingar skulle sluta öka.

Vad som däremot är anmärkningsvärt är hur svårt det är för EU att nå en långsiktig lösning på problemet. Att Libyen ligger nära Italien är inte någon nyhet, och Italiens behov av hjälp är inte något nytt för i år. I juni skulle EU:s medlemsländer ha kommit överens om ett gemensamt kvotsystem för asylsökande. Men Polen, Ungern och Tjeckien går inte med på att alla länder ska ta emot flyktingar. Samarbetet misslyckades.

Som man sår får man skörda, och Italiens kris är ett resultat av den bristande samarbetsförmågan. Nu försöker man diskutera sig fram till en lösning. En handlingsplan lades fram av kommissionen i början av juli, och efter att ha träffats i Tallinn under förra veckan bedyrade EU:s inrikes- och migrationsministrar än en gång att EU-länderna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera att alla som kan omfördelas från Italien gör det.

Men inga formella beslut togs.

Frågan är hur länge EU kan undvika att på riktigt ta tag i migrationspolitiken. Efter mötet i Tallinn utlovades visserligen mer ekonomiska bidrag till Italien och tydligare regler för hjälporganisationerna som är verksamma vid Libyens och Italiens kuster.

Men tidigare samma vecka visade Österrike sin bristande samarbetsvilja genom att förstärka sin gräns mot Italien. Under mötet pratades också om ett ökat samarbete med den libyska kustbevakningen. Detta trots att Amnesty samma dag hade släppt en rapport som i hårda ordalag kritiserade EU:s samarbete med Libyen.

Löftena om lösningarna lyser av brist på långsiktighet. Det räcker inte att ge vaga löften om förbättring, som sedan resulterar i förhandlingar som slår slint. Nyligen hotade Italien med att stänga sina hamnar för flyktingbåtar, vilket hade brutit mot internationell rätt. Hittar man inte en lösning för att effektivare fördela de asylsökandena inom unionen kan Italiens enda alternativ bli att neka samtliga flyktingar tillträde.

Ju fler länder som tar den vägen, desto längre från en överenskommelse rör sig EU. En union där länderna inte kan komma överens blir en försvagad union. Man undrar hur många fler år av flyktingkris som Europasamarbetet klarar av.

Annons
Annons
Annons