Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lena Hörngren: Nu känner jag också en oro för barnen

Läser "Paradistorg" på nytt

Annons

Klarar sig barnen?

Ibland dyker gamla böcker upp och kräver uppmärksamhet. Så var det för mig med Ulla Isakssons roman Paradistorg, som kom ut 1973 och nu aktualiserats i SVT:s litteraturprogram Babels serie om böcker som skakade folkhemmet. I det här fallet för sina frågor om barns uppväxtvillkor.

Paradistorg är sommarstället där fyra generationer samlas varje sommar. Med samma ritualer vid midsommar, jordgubbspremiär och kräftor, men även samma konflikter. Livets slitningar kommer man inte undan ens i det vackraste av sommarhus med sjötomt och glasveranda. Bokens huvudperson, den 60-åriga läkaren Kathna, gör vad hon kan för att hålla sommardrömmen vid liv, men verkligheten tränger sig på.

Hennes goda vän, socialarbetaren Emma, är förtvivlad över utvecklingen. Hon är övertygad om att allt fler barn blir Aniarabarn, med en uppväxt präglad av hotande ödslighet, mekanik och känslokyla. Det gästande barnet King synliggör att alla inte har en idyllisk barndom.

När jag läste Paradistorg första gången hade jag jobbat som journalist i två år, var synnerligen singel och med om att starta en avdelning för Grupp 8 i Västerås.

Ulla Isaksson blev hårt åtgången för Paradistorg av Grupp 8 och andra kvinnorättsorganisationer. I det tidiga 70-talet var hemmafrun fortfarande ett ideal för många. Daghem var en ynnest som få förunnades. Men ropen skallade daghem åt alla och kampen började ge resultat. Kritiken mot Ulla Isaksson gällde att hon motarbetade den utvecklingen och försökte tvinga tillbaka kvinnorna till spisen.

När jag läste Paradistorg första gången hade jag jobbat som journalist i två år, var synnerligen singel och med om att starta en avdelning för Grupp 8 i Västerås. Att jag skulle fortsätta jobba den dag jag eventuellt fick barn var en självklarhet. Bara samhället byggde ut barnomsorgen och papporna tog sitt ansvar skulle det ordna sig. Kathas och Emmas oro såg jag som gamla tanters bakåtsträveri.

När jag nu läser Paradistorg på nytt tillhör jag mormorsgenerationen och känner precis som Katha och Emma en oro för barnen. Inte för att deras mammor jobbar utan för att det finns så lite tid för barn i denna stressade tid. Jag oroas också för att de institutioner vi på 70-talet trodde så starkt på har rustats ner och för att det är så stora skillnader mellan barns uppväxtvillkor.

Kanske är det så att den äldre generationen alltid känner en oro för den framtid man lämnar över. När man ser på hur barna växer upp och står i, kan man undra om barna nånsin får det som vi, sjöng Hasse och Tage och vi nynnar med fast vi vet svaret. Barnen kommer inte att få det som vi, men förhoppningsvis får de det tillräckligt bra för att vara fördragsamma med vår generation och med de misstag vi gjort.

Annons
Annons
Annons