Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marianne Ohlson: Går inte #Metoo lite överstyr?

Alla är vi inte offer för trakasserierna

Annons

#Metoo har spridit sig snabbt, även i Sverige. Foto: Claudio Bresciani

I kölvattnet av de senaste årens absurda politiska korrekthet och den enskilda människans minskade möjlighet till nyanser av uppfattningar, är det med bestörtning jag ser att en av våra stora aftontidningar nu avslutat samarbetet med en välkänd krönikör. Tidningen vägrar att medge att det har med en tidigare krönika angående #metoo-rörelsens något utåtagerande tendens att göra.

Han ifrågasatte rörelsens offermodell.

Jag vill inte på något sätt förringa de kvinnor, och för den delen även män, som blivit utsatta för kränkande behandling av något slag. Men går det inte lite över styr, när gamla oförrätter osynat ska straffas, gärna på förstasidorna eller löpet, gärna i offentlighetens finrum. Vad hände med oskyldig till dess att man blivit dömd?

Vad händer med de verkliga offren om vi alla vill sälla oss till den skaran?

Jag har levt ett vuxet liv i cirka 30 år, jag har varit med om det mesta. En del kvällar ute i offentlighetens ljus har det blivit och ännu fler promenader hem i skymning.

Någon gång har det varit lite oroväckande att gå ensam genom staden och rädsla har infunnit sig. Inget man skall behöva uppleva såklart, jag antar att jag har haft tur.

När jag rört mig ute, nykter eller under lättare påverkan av champagne, så kan jag konstatera att allt kanske inte har gått rätt till alla gånger, visst har även jag blivit klappad på rumpan och kallad lilla gumman, eller till och med blivit förnärmad av kommentarer av grövre slag.

I mina dagar kanske jag också har fällt, hör och häpna, någon kommentar själv.

Inget jag är stolt över såklart, men stundens hetta och ett tillåtande klimat har gjort att även jag slirat på språket ibland. Inte av ondo men när känslor kommer in och vett dansar ut har vi kanske alla gjort saltomortaler om inte av och till, så kanske någon gång i alla fall.

Kanske ska vi besinna oss lite och ta hand om de verkligt utsatta. Kanske är jag lycklig lottad som än så länge kan säga inte #metoo. Ska den som är helt oskyldig bakåt kasta första stenen.

Det är viktigt i ett demokratiskt samhälle att alla får uttrycka sina åsikter, jag har just exercerat den rätten. Det är inte på bekostnad av de verkligt utsatta utan mer ett pekande finger åt den självpåtagna offerkoftan som syns överallt i media i dag.

Livet är inte en perfekt linjär företeelse utan ett evigt vågspel. Där samspelet mellan två parter, i romantiskt syfte, måste få ta plats, utan att för den sakens skull bli kränkande.

Det är medgivandet som sätter gränsen för om klappen på rumpan är välkommen eller bara simpelt tafs.

Marianne Ohlson, affärsutvecklare

Annons
Annons
Annons