Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Blunda inte för hemlösheten

Kan inte alltid höja sina röster

Annons

Hemlösheten ökar. Foto: Leif R Jansson

När kylan slår till knackar fler på dörren till härbärgen och ställen för hemlösa.

Även om hemlöshet för de flesta känns fjärran finns det alltid medmänniskor som drabbas av livskriser, psykiska sjukdomar, ekonomiska bekymmer, eller alkohol- och drogmissbruk. Trots att vi lever i ett välfärdssamhälle hamnar folk av olika skäl i hemlöshet.

I dag är drygt 5900 personer i Sverige "akut hemlösa", det vill säga personer som till exempel sover utomhus eller på härbärgen. Det är en ökning med hela 1500 personer sedan Socialstyrelsen gjorde en kartläggning för sex år sedan. Bara i Västerås finns ungefär 100 uteliggare.

Missbruksproblem är förstås en vanlig orsak till att folk hamnar - och blir kvar - "på gatan". Länge har olika modeller mot hemlöshet diskuterats. Ska man börja med bostaden, för att sedan komma åt missbruket, eller tvärtom? Hur hårda krav kan ställas på drogberoende personer?

På exempelvis "Stationens" härbärge i Surahammar, som även har ett stödboende, får man vara påverkad men måste bete sig lugnt. ”Den som är gapig har inte här att göra”, som chefen på Stationen uttryckte det (VLT, 10/10). Liknande avvägningar har gjorts i Hallstahammar och andra kommuner. 2015 stängdes dock ett motivationsboende för missbrukare i Sala då "brukarna fortsatte ta droger", som ansvarig på socialtjänsten då uttryckte det. Även i Arboga har krav på nykterhet och drogfrihet funnits.

I större städer där det finns många EU-migranter har frågan om vilken hjälp man ska ge den gruppen förstås också varit på tapeten. Bland annat har Stadsmissionens stödcenter i Västerås kunnat erbjuda hjälp. Gruppen tiggande EU-migranter verkar redan ha minskat, och i den nationella politiska debatten höjs fler röster för tiggeriförbud.

Men det är inte bara missbrukare och tiggare som hamnar i hemlöshet. Marika Markovits från Stockholms stadsmission berättar om hemlösa med "för låg pension, för låg inkomst, för att komma i fråga för en lägenhet hos en hyresvärd" (SR, 30/11).

En insändarskribent, vars familj hade fått betalningsanmärkningar och därför riskerade hemlöshet, skrev i VLT för ett år sedan: "Vi har hamnat i en ekonomisk kris och då finns det inget öppet hjärta eller någon öppen hand. Inget bostadsbolag vill ens ta i oss med tång." (8/12 2016). Bostadsbristen förvärrar situationen.

Hemlösa kan av förklarliga skäl inte alltid själva höja sina röster. Därmed blir det extra viktigt för politiker och beslutsfattare - och övriga samhället - att förstå och se utsattheten.

Alla hemlösa kommer inte att "räddas", men man kan åtminstone försöka så gott det går.

Annons
Annons
Annons