Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

100 års träta för första varuhuset

Annons
Bild: Bo Svärd.

Gruvsamhället växte snabbt och förnödenheterna räckte inte till. I nästan 100 år diskuterades ett bruksmagasins vara eller icke vara i den unga, lovande staden Sala.

1743 kom det till stånd. Efter mycket ont blod fick Sala sitt första ”varuhus”.

Köpmän drogs till den unga staden och med dem varorna. Men för gruvarbetarna kvarstod svårigheterna. Tillgången och efterfrågan styrde priserna, något som de fattiga gruvdrängarna dyrt fick erfara.

Bergslaget insåg att något måste göras. Ett bruksmagasin i Bergslagets regi måste till, resonerade man. Planerna för Salas första ”varuhus” drogs upp i mitten av 1600-talet men kom alltså inte till stånd förrän 1743.

Handelsmännen satte sig till motvärn och faktiskt också gruvarbetarna. De första såg sina vinstchanser minska och arbetarna såg sina kontanter försvinna. De stred om kontant lön och inte i natura, vilket ett bruksmagasin skulle innebära.

Protokollen finns kvar

Frågan stöttes och blöttes på Gruvstugan i nästan 100 år. Många protokoll från dessa diskussioner finns bevarade och i dem kan man läsa att magasinet skulle inrättas till arbetarnas tjänst. Många av dem var skuldsatta upp över öronen och lönen gick direkt till någon handelsman nere i staden.

Flera av bergsmännen satt också på två stolar: dels var de handelsmän och dels andelsägare i gruvan. Dessa bergsmän stred förstås m o t bruksmagasinet.

Stigande matpriser

Egentligen var det en katastrof som till slut löste tvistefrågan: den stora branden som ödelade nästan hela staden 1736. Nu måste handeln omorganiseras och med den stigande matpriser.

1737 var måttet rågat. En sädestunna kostade i Sala hela osjäliga 19 daler kopparmynt, att jämföras med det egentliga värdet som var tolv daler.

Nu togs frågan om ett bruksmagasin upp igen och efter ”bara” några ytterligare års, visserligen hårda, diskussioner på Gruvstugan kom så beslutet, hösten 1742.

Föll på byråkratin

Auditör Windrufva åtog sig att författa ett reglemente för magasinets verksamhet, men föll på byråkratin. Myndigheterna upptäckte att ett sådant viktigt reglemente måste skrivas av Bergsrätten. Minsann.

Hundra år av käbbel alltså. Sala har goda traditioner av långbänkar. Men allt var inte klart i och med beslutet. O, nej.

Byggandet av magasinet och tillsättande av en, som det hette, magasinskassör, eller varuhuschef som vi skulle ha sagt idag, föregicks också av långa diskussioner på Gruvstugan.

Så till exempel konstaterades att tre av de nio sökande av tjänsten ansågs godtagbara. Det var regementsskrivaren Erik Hedmark, rådmannen Johan Ekström och unge Johan Urlander.

Restes på Ekeby

Men bygget tog fart. Magasinet restes på Ekeby bokverks gård. Timmerkarlarna Lars Mattson Snickars och Olov Bohm fick jobbet för sex och en halv daler kopparmynt för varje varv timmer de lade. I det priset skulle de också ”hålla uppsikt över de andra timmerkarlarna”.

Bygget var inte klart då Bergslaget plötsligt fick order att ställa i ordning något rum i det halvfärdiga magasinet. Armén skulle nämligen tåga genom staden. Överste Karl Otto Lagercrantz, i spetsen för Kungliga Älvsborgs regemente, var på väg upp för att kuva ett uppror bland trilskande dalkarlar, och behövde ett strategiskt placerat magasin att lagra soldaternas mat i.

Sala passade bra, tyckte knektarna.

Så var läget när Bergsrätten satte sig ner och funderade över vilken av de tre som var mest lämplig för tjänsten som magasinskassör. Geschworneren menade att Johan Ekström var olämplig. Han var lat och oduglig till det mesta, visste han, och tillade:

- Senast jag ådagalagt detta faktum var då rådman Ekström sändes iväg till Falun för att höra sig för om dalkarlarnas avsikter. Han kom hem utan underrättelser, men full som en kaja. Därför bör vi skriva till Bergskollegiet och särskilt rekommendera Hedmark.

Men de tvekade med skrivelsen. De ansåg att det skulle skämma ut Hedmark för att hamnat i samma sällskap som Ekström. Så var moralen.

Medan gruvrätten funderade kom brevet från Bergskollegiet. I det stod att rådman Ekström skulle få tjänsten . . .

Höjde lönen

Nu hade Ekström, sade han, läst instruktionerna för magasinskassören, och ville inte ha jobbet. Men ett beslut i Bergskollegiet var ett beslut med mycket prestige i, och Ekström, ja han tog jobbet. Dock efter att lönen hade justerats betydligt uppåt.

Lat kanske han var. Men knappast dum.

När så alla paragrafer äntligen var uträtade gjordes det första, historiska inköpet. Folk skickades till Stockholm och inhandlade bland annat fyra skeppund fläsk, ett skeppund smör och två läster strömming. Allt skeppades sjövägen över Mälaren till Västerås, en livsviktig transportled för Salaborna. Varorna forslades sedan landsvägen till Sala.

Magasinshandeln gick, till en början, mycket bra och lämnade ”betydligt över 5000 daler kopparmynt i vinst om året”. Men redan på 1760-talet klagades över dålig vinst och det var svårt att få tag på en föreståndare. Det talades om en börda för Bergslaget. Dock levde magasinet, om än slumrande, ända fram till 1880-talet.

De stridbara köpmännen på 1600-talet fick trots allt sina efterträdare i Sala. Den privata handeln dog inte ut då varuhuset, bruksmagasinet, föddes – staden är ju än idag känd för sin mångfald av småbutiker.

Jan-Erik Eriksson

Annons
Annons