Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Sala hade en konsertlokal

Blir det någon ny konsertlokal i Sala?
Ideella krafter jobbar hårt för att så ska bli fallet. Faktum är att Sala har haft en konsertlokal som tog in 500 åskådare.
Teaterbion i kulturkvarteret Täljstenen invigdes 1919.

Annons
Bild: Bo Svärd

Den sista föreställningen på Teaterbion gavs den 7 februari 1935. Lokalen hade då varit i bruk sedan 1919 och under de 16 säsongerna gavs cirka 200 föreställningar.

Salongen, inklusive läktaren kunde sluka 500 åskådare. Dock var det ett minskat intresse som gjorde att Teaterbion måste stängas. Ägarna av fastigheten, NTO-templet Klippan, tvingades av ekonomiska orsaker slå igen teatern.

Hur kunde det bli så med denna pampiga byggnad? Jo, svaret lär vara att ljudfilmen och radions framsteg innebar ett vikande publikintresse för teatern.

Parallellen med TV:s genombrott i slutet av 1950-talet finns. I mitten av 1950-talet stod Salbergas samlingssal med en skaplig scen färdig och återigen blåstes det liv i fru Thalia, mycket tack vare Hjälpföreningen vid Salberga sjukhus i samarbete med Lions och ortstidningen.

Det blev en del fina teaterkvällar under några år men så när TV kom glesnade skaran även i Salberga-salongen.

Invigning 1919

Salas nya teater invigdes den 13 oktober 1919. Stadsfullmäktiges ordförande Klaes Bergenstråhle invigningstalade och operetten Zigenarkärlek gavs inför en fulltalig publik. SA-redaktören Ernst Leonardh hade författat en pampig prolog, som lästes av en medlem i operettsällskapet. Enligt reportaget fann tidningens medarbetare allt gott ”utom utrymmena till hall, garderob och kafé”.

Veteraner vittnar

Innan Teaterbion revs och efter det att det kulturella livet hade slocknat i fastigheten användes den genom åren till mycket annat. Bland annat har brottarna och boxarna huserat där.

1986, strax innan Teaterbion revs för att ge plats åt nya biblioteket, vandrade jag och Bo Svärd runt i de slitna lokalerna, nu måleriverkstad, med revyveteranerna Anders Sjöberg och Valle Lantz.

Det blev en vandring i nostalgins tecken och trots att allt var så nedslitet kunde man med lätthet se hur pampigt det en gång var. När Anders Sjöberg såg sig omkring, utbrast han:

- Det är så man kan gråta. Så pampigt det en gång var här. Med logerna, läktarna och den enastående vackra kristallkronan som hängde i taket.

Med lite fantasi kunde man fortfarande se glada änkor och czardasfurstinnor dansa runt bland målarfärgspytsarna och höra väggarna eka av sången och spexen från till exempel Ernst Rolf och Fridolf Rhudin.

- Överallt här uppe fanns freskmålningar, berättade Anders.

- Tänk när Ernst Rolf stod där på scenen i egen hög person. Det var underhållning det, sade Anders som själv hade stått flera gånger på Teaterbions scen som framträdande skådespelare i olika lokalrevyer.

Inspelning av stumfilm

Valle Lantz fyllde i:

- Åren 1926-1928 spelade jag till stumfilmerna. Första året spelade jag med blindfiol. Man satte på en gummisnodd på fiolen så att inte ljudet skulle bli störande. Med blindfiolen blev det mera som pipet från en mygg.

Valles minnen av Teaterbion härrörde sig i första hand från orkesterdiket och han mindes fortfarande musikanterna:

- Ragnar Lindahl var kapellmästare, Ellen Berg pianist, Erik Björklund på klarinett, Norman, som han hade glömt förnamnet på, spelade cello. På kontrabas hade vi skolläraren i Hyttan, August Nordlund.

- Ett av de starkaste minnena från Teaterbions storhetstid, för Valle Lantz, var Rudolph Valentinos storfilm Blod och sand.

- När den visades skulle allt lysa rött härinne. Från taket hängde den enastående vackra kristallkronan ned och även den kläddes röd. Vilken suverän stämning det blev härinne.

När vi kom ut från rundvandringen stannade Anders och tittade begrundande på fasaden och jag frågade honom hur det känns att se den en gång så pampiga lokalen i ett sådant här skick:

- Att det skulle se ut så här trodde jag inte. Man tycker det är konstigt att allt ska bort. Men det är så förändrat, så förstört så att det känns som det skulle bli en befrielse när allt försvinner . . .

Men får de ideella kulturkrafterna sin vilja igenom, kanske vi en dag får se en ny konsertlokal resa sig i kulturkvarteret Täljstenen.

Jan-Erik Eriksson

Annons
Annons