I SA i måndags (29/7) finns en sammanställning om de största utbetalningarna av EU-bidrag till jordbruk i Sala och Heby kommuner. Som Hans Cederlöf från Salbohed påpekar är detta stöd en förutsättning för att det över huvud taget skall bli någon produktion. För 30 år sedan vid Tjernobylolyckan fanns i norra kommundelen (Nora, Östervåla, Harbo) 100 leverantörer av mjölk och det fanns också nästan lika många i den södra delen. I dag finns i hela Heby kommun endast sju mjölkbönder kvar, vilket visar att trots EU-bidraget är lönsamheten i produktionen så dålig att allt fler lägger ner verksamheten. Detta är allvarligt då den lokala produktionen är viktig ur beredskapssynpunkt då det vid en krissituation kanske inte går att få mjölk från Skåne till skolungdomar och vårdboende i Heby kommun.
Annons
Annons
EU:s jordbruksstöd är i verkligheten ett konsumentstöd. När Västtyskland, Frankrike, Italien och Beneluxländerna strax efter andra världskriget bildade den så kallade kol- och stålunionen, en föregångare till dagens EU, beslöt man att se till att det blev tillräckligt stor lokal produktion av livsmedel för att inte bli beroende av världsmarknaden. Kriget hade lärt dem hur viktigt detta är. Därför infördes dessa stöd och de har allt sedan dess funnits kvar. Länder som anslutit de olika samarbetsorgan som bildats och som i dag heter EU, har automatiskt kommit att omfattas av systemet. De olika stödformerna har ändrats flera gånger men andemeningen med systemet ligger fast, alla länder har samma ersättningssystem där det kan finnas möjlighet till viss variation. I Sverige har klåfingriga politiker infört skatter på produktionsmedel och detaljstyrt miljölagar och djurskyddsregler som fördyrat produktionen så pass att vi i dag inte är självförsörjande på animaliska livsmedel. Riksdag och regering lägger fast stränga regler för produktionen, men när samma politiker är kommunalpolitiker köper man in livsmedel från länder långt utanför EU för att få billigare mat. Dubbelmoral.
Jag har haft förmånen att leva ett långt liv och har alltid varit intresserad av skogs- och jordbruk och har kunnat följa förändringarna i landskapsbilden. Här uppe i skogsbygden måste det vara boskapsskötsel för att inte igenväxningen av landskapet skall ta överhanden fullständigt. Jag vet marker som odlades på 1960-talet där nu granskogen snart är färdig för slutavverkning. Här finns inte de logistiska och areella förhållandena att skapa heltidsjordbruk med bara växtodling. Det är ju tur att det finns de som vid sidan av annat arbete fortsätter att odla markerna och se till att vi får behålla ett öppet landskap.
Sture Jönsson
Tärnsjö