Anmäl text- och faktafel

- Jag är feldömd, är det första Kent Larsson säger när tidningen träffar honom i ett av besöksrummen på anstalten.

Att ta sig in till besöksrummet på Salberga, en av landets sju klass 1-anstalter, är en nästan timslång procedur, genom ett otal låsta grindar och dörrar.

Efter legitimering vid den första grinden, i det höga nätstängslet som omsluter hela anstalten, fortsätter promenaden mot ankomstbyggnaden som är en del av en hög betongmur. Runt själva bostadsbyggnaderna inne på området finns ytterligare en hög betongmur.

Fickorna ska tömmas och skor, snusdosa, nycklar, plånbok och mobiltelefon körs genom en röntgenmaskin. Själv får jag gå igenom en metalldetektor. Efter klartecken från personalen eskorteras man genom ett flertal låsta dörrar till ett besöksrum.

Ett besöksrum som blir låst – utifrån.

- Här har du direktkontakt med personalen och här är överfallslarmet, instruerar personalen när jag blir sittande i väntan på att Kent Larsson ska dyka upp.

Tillsammans med två kriminalvården anländer till sist Larsson. Han kör en plastlåda som innehåller förundersökningen i Fatima-ärendet.

Genom hela rättegången, i såväl tingsrätten som hovrätten, nekade Kent Larsson till anklagelserna att först ha mördat Fatima Berggren i hennes lägenhet på Pettersbergsgatan i Västerås. Och till att han därefter ska ha styckat kroppen, transporterat den ut till skogen mellan Önsta Gryta och Rönnby och där försökt elda upp kroppsdelar.

- Hur skulle det ha gått till, frågar sig Kent. Jag ser ju knappt någonting och kan heller inte köra bil.

Ungefär två månader innan Fatima Berggren anmäldes försvunnen i maj 2017 började Kent Larssons njurar att trilskas. Sedan dess tvingas han genomgå dialys, måndag, onsdag och fredag varje vecka.

- Jag står i kö för en njurtransplantation, säger Kent, och tillägger:

- Frågan är om jag får byta någon njure. Som intern är jag förmodligen inte särskilt prioriterad.

Dialysen blir, trots allt, ett på sitt sätt välkommet inslag i den tristess han upplever i fängelset.

Dagarna i hus 10, tillsammans med 17 andra fångar, är inrutade. Väckning vid 8-tiden, frukost 08.20. Klockan 11.00 serveras lunchen och mellan 11.50 och 12.50 är det inlåsning på rummet som gäller:

- Personalen äter lunch då, förklarar Kent.

15.10 till 16.10 har de intagna möjlighet att vistas ute. 16.20 serveras middagen och 17.30 är det inlåsning igen.

Någon sysselsättning erbjuds inte:

- Nej, det togs bort för några år sedan. Det enda vi har är ett pingisbord och några träningsmaskiner.

Förundersökningen kring mordet på Fatima Berggren omfattar cirka 4 500 sidor. Kent Larsson har läst varenda sida. Flera gånger om, med hjälp av förstoringsglas:

- Åklagaren och polisen bestämde sig redan när utredningen började att jag var den skyldige, menar Kent kritiskt.

Han beskriver sitt förhållande med Fatima som bitvis stormigt:

- Ja, vi var ihop i sju år och vi hade våra kontroverser. Hon anmälde mig flera gånger för bland annat misshandel men det blev aldrig något av detta.

Just det faktum att han blev anmäld ser han som den största orsaken till polisen inriktade utredningen kring honom.

- Dessutom har utredningen stora brister. Bland annat förstörde polisen själva spår i Fatimas lägenhet när en likhund sökte igenom bland annat sovrummet där styckningen påstås ha utförts:

- Det var fel sorts hund som användes, menar Kent.

I ett försök att få upp ärendet i Högsta domstolen påpekade Kent Larssons försvarare, advokat Per Svedlund, att utredningen inte gett något svar alls på frågorna hur, när och varför Fatima Berggren mördades.

Ändå blev Kent Larsson fälld för mordet i såväl tingsrätten som hovrätten.

För någon vecka sedan meddelade Högsta domstolen att något prövningstillstånd inte beviljas.

Men Kent nöjer sig inte med det. Han vill gå vidare. Frågan är hur:

- Jag får väl JO-anmäla åklagaren, funderar han, och förklarar att han börjar känna ett hat mot samhället:

- Ja, jag är feldömd. Förhörsledarna har inte lyssnat alls på vad jag haft att säga och heller inte utrett det som talat för min oskuld, säger Kent Larsson.

Efter två timmar, inlåst med en dömd styckmördare, lider intervjutiden mot sitt slut. Men först en bild på Kent. Personalen understryker att inget av omgivningen får synas på bilden. Enbart den gråtrista väggen i besöksrummet får vara med.

Sedan börjar promenaden mot friheten. Genom samma låsta dörrar och till sist ut genom grinden i nätstaketet.

- Hur vet ni att jag är framme vid den sista grinden, undrar jag.

- Lugn, vi ser dig via kameror hela vägen mot grinden, säger personalen.

Tankar om att försöka ta sig ut ur anstalten på egen hand kan vi fullständigt glömma.

Att sitta på Salberga är liksom ”lagt kort ligger”.

► I artikelserien Fatima Berggren hittar du de artiklar vi publicerat i fallet. Läs med om Salbergaanstalten längst ner i artikeln.