Julen 1914, under pågående första världskrig, steg de tyska soldaterna i skyttegravarna upp och mötte franska, belgiska och brittiska soldater i ett gemensamt julfirande. Man bytte julklappar i form av cigaretter och mat. Man gav varandra möjlighet att begrava sina nedskjutna soldater. Det berättas också om en fotbollsmatch mellan fiender, att omkring 100 000 soldater deltog i vad som måste sägas vara ett häpnadsväckande vapenstillestånd. De brittiska, franska och belgiska soldaterna mötte sina tyska fiender i beskydd av julfriden. Julens budskap om fridsfursten var starkare än krigets hat. Murdoch M. Wood, en brittisk soldat, sa i efterhand att han förstått att om soldaterna själva fått bestämma, hade inget mer skott avlossats efter vapenstilleståndet. Tänk att Jesus födelse kunde få fiender, som sköt och bombade varandra sönder och samman, att komma samman i fred. Det fanns dock ledare och officerare på båda sidor som var oroliga för stridsmoralens upplösning. En viss Adolf Hitler, då korpral, såg det som något som inte tillhörde tysk heder och att det aldrig skulle få ske något sådant under krig. Heder tillsammans med hat och hämnd blir en tragisk del av misstänksamhetens kultur.

Något oväntat för mig själv blev Elvis Presley inspirationskällan till föreliggande jultext och dess rubrik. Min pappa hade två lite udda smaker, i varje fall om man ser det från hans begränsade engelskkunskaper, vår lilla by och ännu mindre frikyrkoförsamling: Pappa älskade proffsboxning och han älskade Elvis julmusik. Vid jularna tog pappa alltid fram en särskild vinylskiva med sitt, som jag minns det violetta omslag, ”Blue Christmas” med Elvis Presley. Den skivan har jag lyssnat på oftare än vad jag någonsin hade velat önska mig, inte minst som tonåring. Så på ett relativt ofrivilligt sätt har jag Elvis med mig i julminnena. En strof från en annan av Elvis låtar dök upp i något jag läste om ledarskap på Twitter och gav föda till tankarna jag haft till denna artikel. I sången ”Suspicious Minds”, beskrivs ett olyckligt kärleksdrama och Elvis sjunger, fritt översatt: ”Vi kan inte bygga våra drömmar på misstänksamma sinnen.” Och där någonstans uppstår kopplingen till den kristna julberättelsen och behovet av julfirande oavsett eventuell religiös aktivitet eller tillhörighet för övrigt. Julen berättar om något helt oväntat men så välbehövt. Kan det gamla kristna julbudskapet, om en Gud som tar hud och blir människa, bota misstankens tärande sjuka? Tänk om julen kan föra oss till en generositet med utrymme för varandras drömmar?

Hälsningen till herdarna som låg ute på natten hos sin hjord, var att inte vara rädda. Ängelns budskap var goda nyheter om stor glädje för alla människor. Jag kan ana att såväl änglar som herdar är avlägsna företeelser för den urbana och sekulära människan. Att vara herde handlade inte bara om att vara hemifrån under långa perioder, det var även ett av de lägst stående yrkena att ha. Herdar kunde man inte lita på och deras arbetsuppgifter med djuren höll dem konstant orena, i varje fall enligt tolkningar av den judiska lagen som var populära vid tiden för Jesus födelse. Men hos Lukas, som gett oss julevangeliet, spelar dessa herdar en viktig roll och det gör också ängeln. Den tyske sociologen Max Weber skrev vid förra sekelskiftet om avförtrollningen av världen. Änglarna, eller det andliga, försvann ur berättelsen om livet. I spåren av samhällets modernisering kom sekularisering och rationalitet, på bekostnad av känsla och intuition. När livet enbart materialiseras så att inget kan existera utanför det vi kan se och logiskt förstå, förlorar vi förmågan till förundran. Om det finns tecken på omförtrollning handlar de mest om zombies i Netflixserier och yoga på gymmet. Har vi genom denna avförtrollning förlorat vår möjlighet att förhålla oss till de stora frågorna om liv och död? Det är här julevangeliet kommer in.

När det sköra och lilla i livet ställer hela existensen på sin spets, som ett barns födelse, kan vi återfå förmågan till medmänsklighet. Filosofen Jonna Bornemark skriver i essän ”Återupprättelse för det levande”: ”Det moderna samhället blir en rationalitetens järnbur, en kulturell rationalisering som har medfört en förlust för den existentiella grunden i människors liv och en devalvering av mystik, mytologi och magi.” Vi gjorde nödvändiga och viktiga framsteg men förlorade vi vår förmåga till empati, drömmande och förundran på vägen? Det är någonting med barn, herdar och änglar som kanske kan stoppa en del av avförtrollningen och så finns det en Elvis som letar sig in åtminstone på min jularena. Vad gör han där, han passar liksom inte in i den pittoreska julkrubbans rollbesättning. Men Elvis påminner mig att vi inte kan bygga drömmar på en grund av misstänksamhet och skepticism. Och julevangeliet berättar att den lilla orten Betlehem kan ha en stor betydelse. De orena herdarna får bli första vittnen till den nyfödde kungen. Skönheten ska frälsa världen skrev en gång Fjodor Dostojevskij i ”Idioten”. Evangeliets kultur handlar inte om att skönhet innebär frånvaro av brister och problem. Skönheten är att mitt i det enkla, svaga och bräckliga finns Gud. Skönheten är inte idiotisk, den är framåtsyftande, den är profetisk. I ett sådant resonemang står skönhet och förundran emot misstänksamheten i mötet mellan personer. Julnattens stjärna lyser över ett nyfött barn till en ung mamma i en liten ort utanför händelsernas centrum. Änglar och herdar har centrala roller.

Herdarna blev betrodda att validera det nyfödda miraklet och ängeln gavs uppdraget att kommunicera den stora nyheten. Den ekonomiska och politiska situationen i Judeen och Galileen i början av vår tideräkning innebar en vardag med romersk ockupation, omfattande korruption även hos prästerskapet. Allt detta gav fattigdom och även nationalistiska strömningar kokade i folksjälen. Det är på inget sätt konstigt eller svårförståeligt att den som saknar det andra har, eller de grupper som upplever sig vara sämre behandlade än andra har lättare att ta till våld med ilska som drivkraft. Men ofta blir frustrationen till slut nedbrytande om det är den enda drivkraften. Människan behöver en större vision för livet än att hata sina förtryckare. I händelserna som ledde fram till Jerusalems förstörelse år 70 efter Kristus finns så många ingredienser man kan se också idag.

Långt ifrån alla kunde acceptera att ett barns födelse, uppvuxen till en timmermans pojk i en bergsby i Galileen, skulle kunna betyda någon verklig förändring. Trots budskapet om hans uppståndelse från döden och en kyrka som rivstartade med 3 000 medlemmar på pingstdagen fanns det många som inte kunde tro att detta innebar någon lösning på ockupationen. Parallellt med framväxten av den kristna tron och gemenskapen för 2000 år sedan blev det också uppror och krig. Aktivisterna tog till vapen och kom väl någonstans men långt ifrån till det man ville. Såväl fattig som rik, fredlig och fientlig, fick uppleva hur den heliga staden Jerusalem lades i ruiner och den judiska tvåtusenåriga förskingringen, diasporan, inleddes. Den tänkta befrielsemetoden att ta till våld visade sig leda till förskingring och ännu mer lidande. Efter Jerusalems förstörelse och Bar Kochba upproret år 132-135 efter Kristus byttes också namnet Jerusalem till Aelia Capitolina under kejsar Hadrianus. En omskuren fick inte längre vara i siktbar närhet av staden. Men judarna har aldrig glömt sin stad och uttrycket ”nästa år i Jerusalem” har bidragit till att hoppet levt vidare och idag är det ju återigen möjligt för judar att vara där.

Även i den svenska populärmusiken finns en koppling till herdarna och till Sion, en kulle mitt i Jerusalem. Ted Gärdestads ”Sol vind och vatten” kan i all sin somrighet vara ett välbehövligt tillskott till julmusiken: ”Jag vill veta vägen till herdarnas hus. Jag behöver att omges av en ledstjärnas ljus. Det skymmer vid Sion och natten blir sval. Men än doftar blommorna i skuggornas dal. Det finns tid till försoning innan natten slagit ut.” Det är mycket som ser mörkt ut men än har inte natten slagit fullt ut, än finns det öppningar. Den israeliske författaren Amos Oz beskrev sin tilltro till narrativet, de personliga livsberättelserna i boken ”How to Cure a Fanatic”. Han såg en möjlig fred i den pågående konflikten mellan judar och palestinier genom att låta människor mötas och dela varandras berättelser. Julnattens händelser säger att det finns tid till försoning där goda möten sker. Mötet mellan ängeln och herdarna var oväntat, likaså mötet mellan herdarna och de nyblivna föräldrarna, för att inte tala om besöket från de vise männen från östern. Motgiftet till extremism, populism och radikaliserad religion kan inte vara tystnad, isolering och avsaknad av övertygelser. Människan kommer alltid söka syfte, mening och sammanhang. Guds människoblivande är en exceptionell sak, det finns inget motstycke. I det nyfödda livet kan vi också ana det gudomliga. Det lilla barnets behov av tillit bär vi med oss upp i åldrarna. Vi har alla varit barn och bär alla åldrar inom oss allt eftersom åren går. Kanske julberättelsen kan väcka barnets tillit och förundran inom oss, en återupptäckt av att ingen människa klarar sig på egen hand och att beroendet av varandra är ofrånkomligt. Det finns inget barnsligt över att vara som ett barn. Kanske det är i kontakten med barnet inom oss vi törs drömma nya drömmar och misstänksamheten förminskas. Den kristna övertygelsen är ju att Gud själv blev ett barn. Det var han som ställde ett barn i centrum av uppmärksamheten och sa att man måste bli som ett barn för att ta emot himmelriket.

I gamla protokoll från Pingstförsamlingen i Västerås finns återkommande notiser som t.ex. ”beslöts att skaffa kläder till fattiga barn till jul”. Det medmänskliga engagemanget måste få finnas också idag. Säkerligen kan vi behöva fler poliser men behöver vi inte också fler som bjuder in andra och vidgar sin förståelse av familjebegreppet till något större? Det finns alltid en risk att vi firar själva firandet av stora högtider. Men det är inte guld, rökelse eller myrra som är det stora med julevangeliet. Det stora är det lilla barnet. Vi behöver festen och glädjen, vi behöver få ge varandra presenter och dela det dukade bordet. ”Den som älskar människorna älskar också deras glädje” skrev en gång Fjodor Dostojevskij. Men centrum i ett firande blir alltid osunt om det handlar om firandet i sig. Det personligt orienterade är istället det verkligt befriande. Det är människornas glädje omgivningen törstar. I en prestationsbaserad miljö ses glädjen som ett resultat, men de som bärs av förundran och tillit vet att det är glädjen som ger bestående resultat. Leo Tolstoys julberättelse ”Pappa Panovs stora dag” beskriver hur Panov ställer sig och väntar vid sitt fönster, spanande efter Jesus som förhoppningsvis ska komma förbi. Istället kommer det en gatsopare som är frusen och kall, en fattig kvinna med sitt lilla barn och fler därtill. Skomakaren kan inte låta bli att dela med sig av sin mat och av spisens värme, men samtidigt undrar han om det bara var en dröm ändå. Det är en märklig sak, att kyrkan inte bara möter sin Herre i bön och gudstjänst, utan också i mötet med människor och deras behov. Den gamla bokens visdom innehåller uppmaningen att visa gästfrihet med motiveringen att man inte vet om några av ens gäster varit änglar. Den som behöver din hjälp kan mycket väl representera något eller någon vars hjälp du själv behöver. Änglar kan sjunga över Betlehem men de kan också vara människor som vill ta en fika med dig. Generositeten övervinner girigheten alla veckans dagar, den misstänker inte andra och lär oss betydelsen av det vackra ordet ömsesidighet.

Kanske känns Bibeln något annorlunda i informationsflödet, ungefär som Elvis gjorde på min uppväxts julaftnar. När Lukas landar sin berättelse konstaterar han att allt var så som det hade blivit sagt till herdarna. Den kristna julberättelsen är, den finns där år från år, utmanar misstänksamheten och firar livet.

Daniel Alm