Så var det regeringskris igen. Eller som de säger i de flesta andra demokratier: parlamentariskt normalläge. Vi svenskar är udda fåglar, internationellt sett. I andra länder är det vanligt med långa och krångliga regeringsbildningar.

Men nu är det som det är. Igen.

Än en gång kommer Sverigedemokraterna stå i centrum när Sverige ska byta regering. Vissa kommer att utfästa löften om att aldrig samarbeta med radikalnationalister. Andra kommer i stället att stoltsera vuxet med att de “kan samtala med alla”. Vi kan alla vid det här laget sjunga med i talkörerna.

För den ena sidan är det uteslutet att samarbeta med Sverigedemokraterna. Partiet är den parlamentariska spjutspetsen i en reaktionär, auktoritär och radikalnationalistisk rörelse. Samarbete med partiet måste inte betyda särskilt mycket i form av lagstiftning och policy. Problemet är att samarbete legitimerar själva rörelsen.

För den andra sidan är det självklart att samarbeta med Sverigedemokraterna. Demokratin syftar just till att kanalisera meningsmotsättningar fredligt genom debatt och kompromiss. Om en stor rörelse stängs ute från de demokratiska processerna har demokratin slutat fungera och rörelsens enda utväg blir då att i stället föra sin kamp på gator och torg, med träpåkar snarare än argument som tillhyggen.

Ungefär dit har vi kommit i debatten sedan Sverigedemokraterna gjorde entré i politikens finrum 2010. Å ena sidan, å andra sidan. Men vad härnäst? Något bättre borde vi kunna komma på än att orientera ännu en regeringsbildning kring Sverigedemokraterna.

Det är hög tid att erbjuda ett meningsfullt alternativ. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet borde bygga en gemensam politisk plattform som svenska väljare vill rösta på.

En sådan kräver kompromisser på riktigt. Börja med välfärden: sätt stopp för vinstdrivande storföretag i vård och skola och ge lärare och vårdpersonal en värdig arbetssituation. Gå vidare med beskattningen av vanliga löntagare: låt dem behålla mer av sin välförtjänta lönekaka och håll tassarna borta från besparingar och investeringar i svenssonstorlek. Och gör för tusan något åt klimathotet. Nu.

Centerpartiet gav under onsdagen besked att de backar från den punkt i januariavtalet – fri hyressättning vid nybyggnation – som ledde till misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven. Det var rätt, och kan kanske rädda regeringen.

Men oavsett hur det går de närmsta veckorna är det riksdagsval igen nästa år. Till dess borde de partier som bottnar i liberala idéer om tolerans, öppenhet och mångfald ompröva sin politiska kompromissvilja i grunden.

Jesper Ahlin Marceta

Filosof

Jesper Ahlin Marceta är en av flera fristående krönikörer på ledarsidan. De tar självständig ställning, åsikterna behöver inte sammanfalla med ledarredaktionens.

Anmäl text- och faktafel