Plötsligt hände det. Regeringen väljer att följa Folkhälsomyndighetens rekommendation att införa krav på vaccinationspass. Från och med den 1 december måste arrangörer av större evenemang och offentliga tillställningar för vuxna kontrollera att deltagarna har vaccinerat sig mot covid-19.

Processen för att genomföra kontrollen ska vara digital. Myndigheten för digital förvaltning har därför fått i uppdrag att skapa förutsättningar för att läsa av vaccinationspass med kamera. I praktiken kommer det troligtvis att innebära att den som går på exempelvis en konsert måste visa upp en kod på sin mobiltelefon vid biljettkontrollen. Arrangören scannar koden och får då information om deltagarens identitet och vaccinationsstatus.

Det är lätt att förstå varför åtgärden införs. Samhället behöver stoppa smittspridningen, men vill slippa att införa ett totalförbud mot större evenemang. Vaccinationspass hindrar ovaccinerade personer från att delta, och minskar därmed risken för att de smittar eller smittas. Dessutom kan passen troligen få fler att vaccinera sig.

Med det sagt är inte vaccinationspassen helt oproblematiska. Å ena sidan behöver samhället skydda medborgarna från att bli svårt sjuka och se till att det finns tillräckligt med sjukhusplatser för dem som behöver vård. Å andra sidan behöver samhället värna individens frihet, självbestämmande och integritet.

Kravet på vaccinationspass innebär att den enskilde individen är underställd en offentlig maktutövning. Inte en godtycklig makt – kravet är både förnuftigt och demokratiskt förankrat – men ändå en makt. Det är en frihetsinskränkning.

Särskilt viktigt är det att uppmärksamma att kravet är en extraordinär åtgärd. Varken makthavare eller medborgare får ta lätt på frihetsinskränkningar: det ska vara svårt att utöva makt över medborgaren, om makten syftar till annat än att upprätthålla grundläggande fri- och rättigheter.

Därtill har kravet en effekt på individens självbestämmande. Varje människa bör själv få avgöra vad hon vill och inte vill göra med sin kropp. Vaccinationspassen innebär i praktiken att den som väljer att inte vaccinera sig stängs ute från sociala sammanhang. De kommer troligen också att pressa människor att ta sprutan, trots att de egentligen inte vill. Samhället behöver vara försiktigt med sådana åtgärder, just eftersom individens självbestämmande är så värdefullt.

Slutligen väcker vaccinationspassen frågor om integritet. När arrangörer scannar koden på deltagarnas mobiltelefoner får de tillgång till känslig information. Det är viktigt med tydliga gränser för vad arrangörerna får göra med den informationen.

För det första får informationen inte lagras, utan måste raderas så fort som möjligt. För det andra får den inte användas för andra ändamål än de avsedda. Arrangörer får inte sälja informationen vidare eller på andra sätt nyttja den för egna syften. För det tredje måste arrangörer garantera den digitala säkerheten. Det måste vara helt uteslutet att andra aktörer, som exempelvis staten eller hackare, får tillgång till information om deltagare.

Till allt detta kommer också att vi måste få veta när kravet på vaccinationspass upphör. Är det vid en särskild tidpunkt? Vid en viss nivå på smittspridningen? Eller är det kanske när vårdkapaciteten bedöms vara tillräckligt god för att situationen i landet ska vara hanterbar?

Kravet på vaccinationspass är en rimlig lösning som motverkar smittspridning samtidigt som samhället kan hållas öppet. Men det är viktigt att de etiska problem som följer med kravet tas på allvar. Innan den 1 december måste regeringen försäkra medborgarna om att vaccinationspassen, och den utökade offentliga makten, inte kommer att missbrukas.

Anmäl text- och faktafel