Se också: Bildextra: Daniel bor i gruvans gamla bönhus

På gamla skansen, varphögen bakom nuvarande Gruvans värdshus, lät konstmästare Skröder uppföra en vindmotor, eller låt oss helt enkelt säga väderkvarn. Här var gruvan högsta punkt och de endast buskbeväxta kullarna i omgivningen gav vinden fritt fram.

Efter konstmästarens död 1865 ropades kvarnen in på en offentlig auktion för att bli samlingslokal för gruvans missionsförening.

Med åren växte medlemsantalet i föreningen och på initiativ av konstknekten Samuelsson byggdes lokalerna ut samt ett enklare kök installerades. En plåtkamin kom också på plats för att ge värme. Nyss nämnde Gustaf Samuelsson blev för övrigt den förste att leda söndagsskola i de nu ombyggda lokalerna.

Det bör också kort nämnas att långt innan kvarnhistorien utspelar sig samlas gruvfolket i den så kallade stigarekammaren, i gamla kontorets norra del. Här läste hitkallade kolportörer Guds ord samt sålde religiösa skrifter. Då är vi tillbaka till 1800-talets mitt.

Med tiden växte missionsföreningen ur sina utrymmen på ”Bönhusskansen” och man beslöt att se sig om efter en större och mer ändamålsenlig lokal inför framtiden. En av medlemmarna, Johan August Wäpling, erbjöd föreningen en hustomt om tio kappland (cirka 1540 kvadratmeter) till ett pris av 140 kronor. Förutom billigt tomtpris var det ett passande läge med närhet till silvergruvan – första huset på höger sida längs vägen mot Stenberga.

Hösten 1893 monterades kvarnen ner och flyttades till sin nuvarande plats samtidigt som den byggdes till ytterligare på längden. Även annat virke från gruvområdet användes, till exempel en efterskänkt hästvinda vid Knektschaktet.

Gåvor av alla slag skänktes av allmänheten, särskilt de gruvboende, och penninglistor lades ut på platser där folk samlades. Själva arbetet stod medlemmarna själva för med sina skickliga hantverkare. Där var ingen brist på kunnigt folk vid den tiden.

Entré till kyrksalen var på husets långsida medan vaktmästarens port fanns på högersidans gavel, sett från gatan. Servering vid träffarna sköttes från köket på gavellägenheten med öppen passage mellan kök och kyrksal. Kaffe eller saft med hembakat hörde förstås till trivseln vid sammankomsterna, med ibland långväga gäster.

För att ge den rätta bönhuskänslan lät man måla religiösa motiv i fond och på långväggar i salen. En predikstol tillverkades inledningsvis av föreningens egna snickare där de fick visa sitt kunnande.

För vaktmästarparet gällde underhåll av den egna trädgården där bärbuskar och grönsaker planterats, samt att hålla igång det för huset gemensamma köket.

Regelbundet förekom sygrupper, där hela familjer var välkomna. Man sydde och stickade av varjehanda slag för att vid juletid auktionera ut det man åstadkommit. Ett välkommet tillskott i föreningens kassa.

När gruvskolan byggdes om och till fick barnen där flytta över till bönhuset som en tid fick bli skola för gruvbarnen klass 3-6.

Vanligaste verksamheten genom åren var barnens söndagsskola. Träffar som lockade de yngsta i trakten. Folke Eriksson och Inga Karlberg är namn som ofta återkommer när minnesgoda äldre idag återberättar minnen från dessa sammankomster.

Två viktiga årtal beträffande gruvans bönhus bör till slut nämnas. 4 april 1894 stod byggnaden inflyttningsklar och brandförsäkrades i länets nya Brandstodsbolag till 4000 kronor. År 1981 övergick huset i privat ägo, efter 87 års kyrklig samvaro för gruvans folk.

Bo Svärd