Annons

Annons

Annons

Sala

Läsartext
Salasonen Jöran Persson – ”en demon av ilska och blodtörst”

Text

Detta är en läsartext.

Jöran Persson föddes på Stora Hällsta, och beskrivs i historien som ”kung Eriks onde ande, en demon av ilska och blodtörst”.

Bild: Privat

Annons

I Sala, på bostadsområdet Jakobsdal, ligger Göran Perssons gata. Det enda idag synliga exemplet på att en av Sveriges genom tiderna mäktigaste man kommer från Sala. Han ska inte förväxlas med vår förre statsminister Göran Persson, även om det finns andra likheter än namnet.

Båda innehade det högsta politiska ämbetet i Sverige. Båda ville egentligen bli präster och de var/är mycket goda talare och ansågs/anses omutbara.

Vår Jöran föddes på en bergsmansgård i Stora Hällsta, strax söder om Sala silvergruva, omkring år 1530. Han var son till Salbergets första gruvpredikant Per Jöransson, som också var bergsman – han ägde ett hemman och åtnjöt viss skattefrihet mot att han utförde vissa tjänster åt Salberget, exempelvis att hålla med skog för tillmakningsved till gruvan.

Annons

Jörans mor, Anna Jonsdotter, var hushållerska hos fadern. Även Jörans yngre bror Krister kom att bli anställd vid Gustav Vasas och sedermera Erik XIV:s kansli som sekreterare. Jöran blev kung Eriks närmaste man och kom på så sätt att få ett avgörande inflytande på tingens ordning i Sverige.

Annons

Jöran lärde sig tidigt att läsa och skriva. Född och uppvuxen i ett prästhem föll det sig naturligt att Bibeln blev hans första läsebok. Han lärde sig också tyska i sin tidiga ungdom, genom att läsa Luthers översättning av Nya Testamentet på detta språk.

Jöran läste Luthers 95 teser om avlaten, som ju blev uppspikade i Wittenberg 1517. Där skulle han också så småningom (1550-52) komma att studera.

Jöran Persson som konstnären Georg von Rosen tolkade honom 1871. Foto: Nationalmuseum

Jöran undervisades av sin far, och de hade många teologiska diskussioner. Han beundrade sin far, så att han tidigt bestämde sig för att bli präst var ju inte så märkligt. Jörans mor var en mycket gudfruktig kvinna, men intresserade sig också för astrologi, vilket gjorde att även Jöran kom att fundera kring stjärnornas vandringar och deras betydelse. Men allt, också stjärnorna, var underordnade Gud.

Anna månade mycket om sina pojkar, Jöran blev ganska bortskämd. Hans föräldrar hade stora förhoppningar på sin son. Han var mycket tjänstvillig (lydig) och han visade sig snart också vara mycket flitig och begåvad.

Jöran fick säkert tidigt följa med sin far på hans tjänsteutövning vid Salberget. Varje morgon före klockan sex genomfördes en morgonbön ledd av fadern. Det skedde strax innan första gruvlaget skulle gå på. Bönen skedde i gruvstugan som låg nära nuvarande gruvkontoret – trots att det fanns ett kapell, men det låg borta i gruvbyn.

Prästen ser ut över församlingen och läser med mässande röst. ”Store Gud, kärleksrike Fader. Vi tacka dig för att du ock Salberget med dina dyra håvor av underjordiska skatter mildeligen välsignat haver till fast mångas näring och underhåll bland Salas innevånare. --- Bönhör oss nådeligen, för Jesu, vår Frälsares skull! Vi vilja därföre i ditt heliga namn hjärteligen lova dig och din godhet beprisa ifrån släkte till släkte. Amen!”

Annons

Annons

Den här förrättningen, och gruvkarlarnas allvarsamma miner, gjorde säkert ett stort intryck på den unge Jöran. Han kom också med stor iver att delta i flera av faderns kristliga förrättningar.

Här strax söder om Sala föddes Jöran Persson kring 1530. Foto: Kristofer Åkerblom

Bild: Privat

Det finns en sten, strax bakom den så kallade direktörsbostaden, som kallas ”Ingeborgsstenen”, efter en fröken Ingeborg, dotter till fogden i Stäke län, Bengt Nilsson (Herr Bengt). Enligt en sägen var Jöran och Ingeborg förälskade, men fick ofta träffas i hemlighet, då Herr Bengt inte hyste några högre tankar om Jöran och hans prästambitioner. Han såg honom som ett brushuvud och en pratkvarn och menade att det inte kunde bli annat en ett orerande och imbecillt prästaskrälle av honom. Han skulle komma att dänga katekesen i huvudet på den som inte delade hans uppfattning. Så förutsättningarna för en gemensam framtid för Jöran och Ingeborg var inte särskilt goda.

En gång kom Jöran och Ingeborg överens om att ses vid ”den stora stenen”. Detta fick dock Herr Bengt kännedom om, så han tog sig till mötesplatsen utrustad med ett svärd, gömde sig bakom stenen och höll uppsikt. Han tänkte att det här var ett lämpligt tillfälle att göra sig av med prästasonen. Ingen skulle förundras eller döma honom, utan ha full förståelse för att han i självförsvar stuckit ner honom, eftersom Jöran i oresonlig vrede över att inte få äkta Ingeborg kastat sig över honom.

Som han hade trott var också Jöran den förste som anlände, förväntansfullt smågnolande stigen fram. Vad varken han eller Herr Bengt såg var att Ingeborg närmade sig från en annan stig. Herr Bengt störtade fram med draget svärd för att göra processen kort med Jöran, men upptäckte för sent att Ingeborg hann kasta sig mellan de båda och blev den som träffades av faderns kraftiga hugg. Hon sjönk döende ner vid stenen. Svärdet föll ur faderns hand. Han segnade ner till marken, förtvivlad och maktlös.

Annons

Annons

Ingeborgsstenen där Jörans kärlek Ingeborg ska ha vådadödats av sin far då Jöran var måltavlan. Foto: Kristofer Åkerblom

Bild: Privat

Jöran tog Ingeborg i sina armar och lutade sig mot stenen. De hann betyga varandra sin kärlek innan Ingeborg dog i Jörans armar. Jöran utbrister: ”Jag svär vid Gud och allt heligt att alltid hata herremännen och utkräva hämnd för min älskades död”.

Jöran kunde ju lätt omedelbart ha dödat Herr Bengt, men valde att låta honom leva och lida än mer genom att resten av sitt liv bära vissheten om att han dödat sitt eget barn. Herr Bengts återstående liv blev ett liv i ständig ångest. Han dog inom några få år totalt nedbruten av sorg.

Efter Salaåren studerade Jöran i Strängnäs och Wittenberg, kom in i Gustav Vasas hov och blev kung Eriks förtrogne, då han bland annat höll räfst och rättarting med många herremän. Under Eriks tid adlades också Jöran med namnet Tegel.

De så kallade Sturemorden och Erik XIV:s avsättning blev början till också Jörans fall. Hans liv ändade i mörker. Under andra omständigheter hade det kanske kunnat bli ljust och rikt, som präst i Sala tillsammans med sin älskade Ingeborg.

Jöran Persson utlämnades till Eriks hämndlystna bröder och avrättades i Stockholm den 22 september 1568 tillsammans med sin mor Anna, som på väg till avrättningen kastade sig av en häst och bröt nacken.

På Jakobsdal i Sala ligger Göran Perssons gata. Foto: Kristofer Åkerblom

Bild: Privat

Många omdömen om Jöran Persson är hårda och fördömande. Han uppges till exmepel vara ”kung Eriks onde ande, en demon av ilska och blodtörst”. Jöran var säkert inte någon ängel, men man ska veta att hans historia i huvudsak är författad av hans fiender.

Annons

Jöran var nitisk och tillämpade hårda metoder mot trilskande ämbetsmän och mot kung Eriks verkliga och inbillade fiender. Han hotade adelns maktställning och självpåtagna privilegier. Under kungens första regeringsår röjde han också upp en hel del i det dåvarande korruptionsträsket.

Annons

Jöran använde inte sin makt för att berika sig själv, såsom många andra kungagunstlingar gjorde. Han var kung Erik uppriktigt trogen, tillgiven och lojal, kanske mer ett redskap som verkställde kungens ibland nyckfulla och ogenomtänkta önskemål. Mycket tyder på att han ofta försökte verka återhållande på kungen.

Trots den tortyr Jöran utsattes för inför sin död avslöjade han ingenting om kung Erik – han var honom trogen intill slutet. Det var Jörans fasta övertygelse att han handlat rätt. Han kanske inte var kungens ondsinte rådgivare, utan egentligen en tidstypisk person, en furstetjänare som i Machiavellis anda satte lojaliteten mot sin herre främst.

Att försöka förklara och förstå Jörans agerande behöver inte innebära att man bortser från de illdåd han bevisligen medverkat i. Men bilden av honom behöver nyanseras. Johan III kom sannolikt att omvärdera Jöran då han bland annat gav Jörans son, Erik Jöransson Tegel, uppdraget att skriva krönikor om Gustav Vasas och Erik XIV:s regeringstid. Det blev verk präglade av danskhat, vilket avspeglar Eriks beroende av Karl IX.

Krönikan om kung Eriks tid skrev dock Erik för att ge upprättelse åt sin far. Inget finns bevarat av just denna krönika, det passade förmodligen inte överheten vid den tiden. Man ville väl behålla sin bild av den alltigenom förfärlige Jöran Persson och kung Karl vågade nog inte trotsa sina bördsfränder.

Lars Nordmark

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan