I en demokrati är debatt mellan olika politiska åsikter självklar. Det kräver också viss varsamhet med orden. Insändaren den 7 december av Mona Johansson och Mårten Hemström (L) speglar motsatsen.

Några citat hur de utmålar majoriteten i Salas fullmäktige: ”slaktar välfärden”, ”sågning av välfärden”, ”till salu, till reapris”. Styret använder ”stålhand”, ”avverkar”, ”offrar” och ”slaktar” verksamheter, ”slår spiken i kistan”, ja värre än så – fullmäktigemötet var ”en begravning” där det ”återstår nu att kasta stoftet på kistan”.

Domedagen med dess avgrunder tycks ha kommit till Sala. Detta kan ställas mot de övriga oppositionspartierna som på samma insändarsida skriver: ”skillnaden mellan styrets budget och vår i Koalition Sala är inte så stor i grunden”.

Självklar finns det olika politiska åsikter om hur resurserna i Sala ska fördelas. Behoven är stora men pengarna räcker inte till allt. Allmänheten borde få del av dessa åsikter på ett sakligt sätt, inte genom pajkastning som Salas ledande liberaler ägnar sig åt.

Tomma tunnor skramlar mest, säger ordspråket. Tonläget blir här så högt att det väcker löje. Om vi vänjer oss vid detta finns risk för att det undergräver respekten för politiskt arbete i en tid då det i stället behöver värnas.

Lena Hjelm-Wallén (S)