Annons
Vidare till salaallehanda.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Anders Lif: Med slagugglan och morbror Knutte på Lars Gustafssons litterära väg i Bovallsskogen

Anders Lif har skrivit en text om vägen genom den mystiska Bovallsskogen som ständigt återkommer i den store Västeråsförfattaren Lars Gustafssons romaner.

En solig februaridag lyckades jag för första gången fotografera en slaguggla. Jag har bilder på lappugglan sedan tidigare men slagugglan har hållit sig på avstånd, tills jag hittade den vid sidan av vägen mellan Ramnäs och Skultuna.

Det är samma väg som finns med i flera av författaren Lars Gustafssons böcker. Länsväg 683, halvannan mil österut från Ramnäs till åkrarna norr om Skultuna, genom den mörka och vilda skog utan byar som sträcker sig från Mälardalens öppnare landskap i söder mot Bergslagens porsdoftande myrar i norr.

Vägen länkar samman Kolbäcksådalen i väster med Svartådalen i öster. Mitt i skogen finns en vattendelare, som Lars Gustafsson vällustigt funderar kring i romanen "Fru Sorgedahls vackra vita armar" (2008). Där har herr Gustafssons tonåriga berättarjag en febrig älskogsstund med Ingela, Gjutarns dotter, under en storväxt gran med tunga skyddande grenar som breder ut sig nära marken.

Cyklarna har de slängt på grusvägen.

”Lukten av vägsalt blandades med lukten av älggräs. Den kunde påminna om lukten i ett apotek. Och då och då bar vinden med sig den fullständigt triviala sötaktiga doften från ett rödklöverfält.”

Det älskande paret låg på vattendelaren, där vägen sluttar mot Ramnäs eller mot Skultuna. Det måste finnas ett avgörande ögonblick, filosoferar Gustafsson, när en vattendroppe som faller mot vattendelaren kan falla åt ettdera hållet.

”Men om denna tänkta vattendroppe hamnar precis på mitten, på ögonblickets vassa egg, ja, vad händer då?”

Droppen kan ju inte välja sida. Så vad händer? Gustafsson kommer fram till att detta oförklarliga tillstånd gör att han inte kan vara alldeles säker på att han finns till…

Sådana existentiella tankar föds på länsväg 683 där den mörka skogen bara tillfälligt öppnar sig mot små hyggen med trolska klippblock och mot glipor med bäckar och myrmarker. Skogen kallas Bovallsskogen efter den gula gården Bovallen halvvägs mellan ådalarna och där det en gång strövade björn kring ägorna.

Lars Gustafsson skrev att han kände mer samhörighet med de rödbrusiga skogsarbetarna med deras rykande arbetsredskap än med de ”fina gitarrspelarna i deras sammetsjackor och de tjusiga kvinnoförkämparna på teaterpremiärerna.”

Denna koketterande klassanalys gör han i stridsskriften "För liberalismen" (1981) som jag för många år sedan hittade i en inplastad biblioteksutgåva vid en utförsäljning på Stadsbiblioteket i Västerås för fem kronor.

Den mest fantastiska berättelsen om Bovallsskogen är den obetalbara historien om morbror Knutte som återfinns både i "Yllet" (1973) och omtryckt i "Samlade berättelser" (1987). Den utspelar sig i Gustafssons barndom, vid mitten av fyrtiotalet.

Morbror Knutte var en vänlig men alkoholiserad kamrer från Stockholm som kom på besök till familjen Gustafssons sommarstuga på Bratthedens ås i Ramnäs, ovanför sjön Stora Nadden där löjorna rörde sig som livets förbisusande skuggor över småstenarna i strandkanten.

Knutte hade tagit med sig egna buteljer som han gömde här och där för att inte visa hur begiven han var på innehållet. När allt var urdrucket led han alla Bratthedens kval innan han en morgon bestämde sig för att cykla in till Systemet i Västerås. Lars Gustafsson skriver att det var sex mil att cykla, tolv mil fram och tillbaka. Denna överdrift får sättas upp på det konstnärliga konto, licentia poetica, som Gustafsson så frikostigt höll sig med. Avståndet mellan Ramnäs och Västerås är bara tre mil.

Det var långt nog för en alkoholiserad kamrer från Söder, men han bet ihop och trampade ut på vägen genom Bovallsskogen, allas vår länsväg 683. Fåglarna sjöng, högsommarfloran lyste längs vägkanterna. I söder växte mörka moln över horisonten.

Morbror Knutte borde ha hunnit halvvägs till Skultuna när han mötte regnet. Jag inbillar mig det i alla fall. Han hade blivit svettig. Den gropiga vägen var ännu inte asfalterad och gruset var svårcyklat, men han hade bestämt sig för att inte ge upp.

Regnet ökade i styrka och Lars Gustafsson fördjupar sig i minnena av De Stora Åskvädren i Västmanland. Han minns hagelstormen över Brattheden i juni 1953 med hagel som vägde över ett halvt kilo. Han minns förstås också tromben 1934 som lyfte en eka med tre fiskande pensionärer upp till tvåhundra meters höjd, innan ekan sattes ned rättvänd, med pensionärer och allt, i en annan sjö ett par kilometer bort.

Det var sådana åskväder som fick Vestmanlands Läns Tidnings ”sömniga gamla reportrar att bli som unga på nytt” och kasta sig i taxibilar med nyhetsjakt i blicken.

Regnet över morbror Knutte hade inte alls så ödesmättade dimensioner, men han tvingades ändå lägga omkull cykeln och söka skydd under en storväxt gran med tunga skyddande grenar som bredde ut sig nära marken. Det var en undanskymd plats där man anar att Gustafssons alter ego och Gjutarns dotter tio år senare skulle dra sig undan världen.

Morbror Knutte var plågad. Han såg Systemets buteljer för sin inre syn. Han samlade kraft för att fortsätta trampandet. När regnet dragit undan kröp han ut och fortsatte färden förbi de hyggen med flyttblock och myrmarker som han redan sett alldeles för många av. Detta måste vara Västmanlands monotonaste väg, tänkte han. Snart borde han väl ändå vara framme vid fälten norr om Skultuna.

Äntligen öppnade sig skogen! En järnvägsövergång, några hus, en kyrka. Morbror Knutte blev brydd. Hade alla västmanländska kyrkor lökkupoler? Han insåg sakta vad som hänt, han ville inte inse det, han vägrade acceptera att han cyklat åt fel håll från granen. Han hade cyklat tillbaka till Ramnäs, bort från Systembolaget i Västerås.

Denna ödesmättade skog finns med ända till slutet av Lars Gustafssons författarskap. I hans sista roman, den postumt utgivna "Dr Weiss sista uppdrag" (2019) cyklar sex ungdomar från Sevalla över Skultuna på väg mot Ramnäs. Det är en vacker vårkväll.

I romanen filosoferar Gustafsson om tiden och tidsuppfattningarna, om de döda levande och de levande döda, om rummet vars väggar inte är väggar, som har en insida men ingen utsida. Där utanför finns bokstavligen ingenting.

Cyklisterna färdas i en tid som är lika mycket nu som då och framtid. De har hälsat på i klostret i Sevalla (ja, just det: klostret i Sevalla!) där klosterbröderna grävt fram något synnerligen märkligt, begravt djupt nere i den glaciala leran. Bröderna har av allt att döma hittat en prehistorisk jetmotor med noggrant utmejslade skovlar.

Abboten i Sevalla tror att fyndet visar på existensen av en trettiotusen år gammal högteknologi. De sex cyklisterna kan inte förstå hur tiderna binds samman mellan då och nu och sedan, de kanske kan förstå om de hittar Fredegesiusbrödernas Järnkrona, den förlorade intelligensförstärkaren.

Lars Gustafssons science fiction-jag går på högvarv i denna hans sista roman. Innan cyklisterna kan hitta den magiska Järnkronan måste de först passera genom den mörka Bovallsskogen. Ovan molnen har de hjälp av en ballongfarare som kan se sjöarna ända borta i Ramnästrakten.

När cyklisterna närmar sig skogen möter de en skrämmande skara ryttare som kommer ut från de stora granarna med sina vida grenar nära marken. De rider tyst och disciplinerat på kolonn, klädda i stora lösa kappor. De verkar vara på väg att utföra ett viktigt uppdrag.

En av cyklisterna förmanar de andra att inte låtsas om ryttarna, de får inte störas.

– De hör inte hit. Inte alls! Och de män som kunde konsten att handskas med sådana ting är sedan länge borta.

Efter att ha läst detta måste jag göra ännu en egen resa genom denna märkliga skog. Nu var det februari 2020. I alla fall enligt kalendern. Jag tog med kameran. Jag hade hört att slagugglan hade synts längs vägen i Bovallsskogen.

Jag körde från kyrkbyn i Ramnäs. Jag mötte inga ryttare med stora kappor, jag såg ingen ballongfarare och ingen cyklande alkoholiserad kamrer. Jag stannade till halvvägs till Skultuna. Jag tittade in i skogen mot norr. Där satt den, där satt slagugglan!

Den tittade på mig med orörligt ansikte, eller rättare sagt: den tittade rakt igenom mig, den låtsades inte om mig. Den satt mellan två björkar, som på ett arrangerat fotografi. Jag vevade ner rutan och hann med att ta några bilder innan ugglan lyfte och flög in bakom en gran.

Det var en storväxt gran med tunga skyddande grenar som bredde ut sig nära marken.

Gick det inte en knappt synlig stig där också? Det måste bara göra det, för vem kan leva ett liv här i Västmanland utan att läsa Lars Gustafssons "Ballad om stigarna i Västmanland", där han skriver om stigarna som vi alla gör tillsammans när det är tidigt eller sent på jorden:

”… vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar, och stigarna är klokare än vi, och vet allt det vi ville veta.”

Anders Lif, författare, journalist och medlem i VLT:s Lars Gustafsson-stipendiums jury

Vill du bli vår näste Lars Gustafsson-stipendiat?

Du som är mellan 16 och 21 år kan söka VLT:s Stipendium till Lars Gustafssons minne som tilldelas en ung skribent som verkar i Lars Gustafssons anda.

Ansökningar med bifogat alster för stipendiejuryn att bedöma skickas senast 1 mars 2020 till [email protected] eller kulturredaktör Erik Jersenius, VLT, Box 3, 721 03 Västerås.