Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ann-Mari Åström lämnar ett stort tomrum efter sig

Ann-Mari Åström, Solna och Östa/Tärnsjö. Den 23 september somnade Ann-Mari Åström (Andersson) in efter kort tids sjukdom. Hon var en av mina bästa och äldsta vänner sedan 59 år tillbaka.

Annons

Anmäl text- och faktafel

Det hela började i första klass i Möklinta kyrkskola. Det var då vi blev klasskamrater och kompisar. Vi väntade båda på skolskjuts efter skolans slut, då vi hitta på lite lekar och skoj ihop. Ibland blev vi inbjudna till städerskan som bodde i ett hus på skolgården och fick saft och bulle.

Tyvärr fick jag sluta skolan och börja om igen efter ett år, på grund av sjukdom, då i Lisselbo skola. När den sen lades ner efter att vi gått ut tvåan, kom vi till Kyrkskolans tredje klass. Jag och Ann-Mari fick leka ihop igen, tillsammans med de andra klasskamraterna.

I femte klass flyttade min familj från Möklinta till Eskilstuna. Återigen kom vi ifrån varandra men vi glömde inte bort varandra. Så i tonåren när jag började gå ut och dansa, åkte jag ofta upp till Möklinta och Möklintagården för att dansa och jag och Ann-Mari träffades igen, men nu blev inte så mycket lek utan med pojksnack och sånt som hör tonåringar till.

1970 på hösten började jag på Bråsta lanthushållsskola i Sala. När jag och mina föräldrar träffade rektorn för skolan, så frågade jag om det fanns någon som kom från Möklinta. Rektorns svar att det fanns en elev, och hon heter Ann-Mari Andersson från Nordanåker. Gissa om jag blev glad! Jag fick veta vilket rum hon hade fått, så jag och mina föräldrar gick dit. Men innan vi kommer fram till ingången till hennes rum kommer Ann-Mari ut genom dörren och tittar till, sen går hon igen, men vänder och kommer utspringandes när hon uppfattade att även jag var där. Gissa om vi kramade om varandra.

Ann-Mari gick ett helt år på Bråsta, medan jag gick en termin. Kul hade vi hela den terminen. Sen har vi hållit kontakten hela tiden genom familjeliv, barnaår, jobb och nu till pensionen. Vi har alltid kunnat prata med varandra och stöttat varandra i vått och torrt. Oavsett det har varit en dag, eller vecka, eller månad emellan när vi sist har pratat med varandra, så har det alltid varit som igår vi pratades vid. Det är bara sanna vänner man känner så för.

Det är ett stort tomrum som Ann-Mari lämnar efter sig. Hon var så go och glad jämt och ville alla väl. Nu går mina tankar till Ann-Maris man och barn med familjer som mist sin fru, mamma, svärmor, farmor och mormor.

Annica Landberg Bjurling, Möklinta