Annons
Vidare till salaallehanda.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

År av mobbning ledde till stressyndrom – nu vill Emma skapa förändring

Artikel 4 av 5
SA granskar skolan
Visa alla artiklar

När Emma och hennes mamma sätter sig ner vid bordet tittar båda på varandra. Vem ska börja? Trots att historien tynger verkar 16-åriga Emma lugn: ”Jag kunde ringa mamma eller pappa i skolan och säga att jag inte klarar av det”.

Anmäl text- och faktafel

Den här historien varken börjar eller slutar på en specifik skola utan är snarare en trasslig berättelse om Sala kommuns skolväsende – om utanförskap och stöttepelare som inte funnits där.

När hon gick i mellanstadiet kom Emma hem med blåmärken på ryggen och i nacken. Både hon och hennes föräldrar upplevde det som att skolan inte gjorde någonting efter att de otaliga gånger bett om hjälp.

Jag vill uppmärksamma problemet, så att om någon annan går igenom det här kanske den personen agerar annorlunda och får mer hjälp än vad jag fick

Även på högstadiet fortsatte mobbningen.

Till slut tappade Emmas pappa sitt lugn och hörde av sig till skolan – och då fick de ett efterlängtat möte med kommunen. Men istället för att handla om Emmas skolsituation handlade det om hennes pappas hotfulla ton.

– Kommunens säkerhetschef satt med på mötet men inget handlade om mig, utan om att pappa hade varit otrevlig i telefon. Det är väl förståeligt? Att pappa blev arg för att ingen hjälpte mig, säger Emma oförstående.

Efter att ha levt en lång tid under hårda och krävande omständigheter blev Emma diagnostiserad med posttraumatisk stressyndrom. Hon fick svårt att koncentrera sig och det blev allt svårare att gå till skolan.

– Jag kunde ringa mamma eller pappa i skolan och säga att jag inte klarar av det. Att jag vill gå hem, säger hon och blir lite blank i ögonen.

Det finns två ben till Emmas historia, som hon och hennes familj beskriver det. Ett är det bristande arbetet med kränkande behandling, det andra otillräckligt anpassad undervisning för hennes inlärningssvårigheter.

Inte heller hjälpte det Emma att byta skola. Snarare blev det ännu värre.

– Det var under den tiden som Emma fick börja gå till Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Situationen förändrades helt efter det, då fick vi brev från BUP som skolan inte kunde avfärda. De var tvungna att ta Emmas situation på större allvar, säger hennes mamma med höjd röst och tillägger:

– Vi har haft flera möten med skolorna. Kanske ett i månaden de senaste åren, men de har inte lett till någonting. På det stora hela har vi inte fått den hjälp vi har behövt.

Emma berättar att skolans svar på hennes situation var att flytta bort henne från eleverna som hon hade problem med. Hon fick sitta själv i ett klassrum om dagarna, med en lärare som tittade in då och då.

Lärarna frågade mig om jag ville ha en egen toalett

– Lärarna frågade mig om jag ville ha en egen toalett och om jag ville att de hämtade lunch åt mig, säger Emma.

I årskurs åtta hittade hon en resurslärare hon började ty sig till och som gjorde skolgången hanterbar.

– Det tar tid för mig att lära mig. Jag måste ha någon som sitter och tar det lugnt när de pratar med mig. Det fick jag hos den läraren.

Ständig stress har varit en del av Emmas skoldagar. Nu har hon däremot tagit sig ur fördärvet – med betyg i alla ämnen och en plats på utbildningen hon ville gå.

Varför vill du berätta din historia?

– Jag vill uppmärksamma problemet, så att om någon annan går igenom det här kanske den personen agerar annorlunda och får mer hjälp än vad jag fick, säger Emma med bestämd röst.

Emma heter egentligen något annat.