Annons
Vidare till salaallehanda.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Årets bästa julklapp – biskop Mikael Mogren har läst Barnens bästa Bibel

Årets bästa julklapp.
Biskop Mikael Mogren är lyrisk över nya "Barnens bästa Bibel".

När jag började högstadiet fick jag nya kompisar eftersom vi flyttade över till en större skola. En dag hörde jag två av dem, Joachim och Matthias, tala om Ararat. Jag visste inte vad det var, så jag frågade.

Vet du inte vad Ararat är? sa Jocke, och jag var tyst för det visste jag inte.

Det är ju det berg där Noaks ark strandade, sa han, och fortsatte berätta vad han nyss hade lärt sig i ett TV-program om utgrävningar på Ararat. Han visste till och med i vilket kapitel i Första Mosebok som det står om arken. Det hade han sett på TV. Efteråt var jag full av beundran som jag efter bästa förmåga försökte dölja.

Minnena från högstadiet vaknade när jag läste 2020 års nobelpristagare i litteratur, Louise Glück. Hon hämtar ofta sina motiv från kulturarvet. Vardagliga känslor klär hon i berättelser och platser från både grekisk mytologi och Bibelns värld. Därför väcker hon minnen och föreställningar som ligger djupt begravda i många av oss. Det var när jag läste hennes femte bok som utkom 1990 och översattes till svenska förra året, som jag kom att tänka på mina högstadiekompisar. Diktsamlingen heter nämligen "Ararat" efter berget som jag lärde mig om för länge sedan.

Senare i livet, långt efter högstadiet, har jag haft användning av mina Ararat-kunskaper. Då var jag på besök i Jerevan, Armeniens huvudstad. Överallt såg jag Ararat: på muggar, flaggor, t-shirts, bildekaler. Berget är nationalsymbolen för ett folk som genomlidit förföljelser av gigantiska mått. Berättelsen om Noa och arken bidrar till att ge armenierna en stolthet som hjälpt dem att överleva som folk: Till armeniernas nationella stolthet hör att de menar sig ha varit först med att odla vin på Ararats sluttningar och just det är ingen nyhet för den som kan sjunga Gubben Noak.

Jag hade inte befunnit mig många timmar i Jerevan innan jag förstod hur känslomässigt laddat det är med Ararat. Vid klart väder avtecknar sig den snöklädda spetsen på Ararat från många utsiktsplatser i huvudstaden. Varje armenisk-ortodox kyrka har ett kupoltorn som påminnelse om berget och alla armenier verkar kunna tralla med i hit-låtarna som besjunger det underbara Ararat. Berget reser sig mitt i den armeniska identiteten. Problemet är bara att endast en av de armenier jag lärde känna hade varit där. Trots sin närhet till huvudstaden är Ararat hårdbevakat militärt område på turkiskt territorium. Nationalsymbolen tillhör alltså fiendelandet. I samma mening som jag hörde armenier beskriva sorgen över det förlorade Ararat och det utplånade Västarmenien, knöt sig stämbanden runt hotet från Azerbadzjan och konflikten som gäller Nagorno-Karabach. Till och från har motsättningarna i regionen resulterat i krig, senast under det här året. I dagsläget är vi många som hoppas att fred mellan Azerbadjan och Armenien verkligen har uppnåtts. En sak är i alla fall säker om framtiden: Första Moseboken kommer fortsätta att finnas med i regionens politik.

Detta var något av allt mellan mina minnen från högstadiet och dagens storpolitik som kom upp i tankarna när jag upptäckte Ararat på en teckning av Marcus-Gunnar Pettersson. Hemma i Arvika har denne mästartecknare målat ett uppslag där Noa och hans familj tillsammans med hela Kolmårdens djurpark myllrar nerför Ararats förödda slutningar. Den stora floden har sjunkit undan och på bergets topp har arken strandat. I skyn flyger en pelikan med en mus som tittar ut ur näbben. Scenen upptar två sidor i den nyutkomna "Barnens bästa Bibel" . Över hela uppslaget med Ararat höjer sig regnbågen som tecknet på ett kärleksförbund förankrat djupt ner i mänsklighetens allra äldsta berättelser.

Marcus-Gunnar Pettersson har berättat i en intervju att varje teckning börjar med att han spiller en kaffefläck på ett tomt pappersark. Det sätter igång fantasin. Med sin helt egna stil målar Marcus-Gunnar Pettersson in vår egen tid och många andra tider. Jag gillar särskilt bilderna på griplastaren med klo som är med och bygger Babels torn och Marta med sitt svarta afrokrull när hon stökar hemma i köket i Betania medan systern Maria mest sitter och lyssnar. Marcus-Gunnar Pettersson överraskar och skakar om oss som är impregnerade med färggranna skolplanscher och amerikanska Jesusfilmer. Han skapar motiv som jag aldrig sett förut.

"Barnens bästa Bibel" har kommit ut lagom till advent och julhandeln. Texten är gjord av biskopen i Karlstad, Sören Dalevi. Att skriva en barnbibel är som att skapa en predikan: Det är en process av forskning, urval, tolkning och konstnärligt skapande. Det krävs någon med Sören Dalevis kompetens för att klara uppgiften. Han är nämligen bibelforskare och därför förstås flytande i grekiska och hebreiska. I sin doktorsavhandling analyserade han olika barnbiblar. Därtill har han en bakgrund som journalist och har aldrig varit rädd för att sätta ord på det obehagliga. I sin avhandling visar han hur menlösa många barnbiblar är. De kraftfulla och brutala berättelserna ur det judisk-kristna arvet är ofta borttagna. Det som återstår är en slät och lite gullig historia, och inte så sällan är den moraliserande. Syftet verkar vara att barnen ska bli snälla.

Sören Dalevi har dragit lärdomar av sin forskning och skapat en barnbibel som har fart och fläkt. Stillsamma naturbilder varvas med skapelsens big bang-explosion. Mirjam dansar och spelar tamburin på östra stranden av Röda havet och redan på nästa uppslag är det blixtrar och dunder över Sinai berg när hennes lillebror Mose tar emot lagens tavlor.

Det som är speciellt med Bibelns berättelser är att de ger näring åt kulturell odling i alla klimatzoner. Ur den judiska litteraturens mylla är kristendomen och islam framvuxna. Vi lever i en tid när relationsdramat mellan Sara, Hagar och Israel aldrig har varit mer aktuellt, eftersom de tre abrahamitiska världsreligionerna har deras samliv som knytpunkt. För den som tänker på Sverige som en enhetskultur kan det vara enkelt att propagera för mindre bibelkunskap, enligt logiken att efter tusen år kan det vara dags för nationen att byta grunduppfattning. För den däremot, som inser att vår del av världen håller på att bli mångreligiös, är det hög tid att verka för ökad bibelkunskap. Några av vårt samhälles knutar skulle kunna mjukas upp på den mötesplats som de gemensamma berättelserna utgör. Det är hög tid att vi återerövrar berättelserna.

Bibeln består av 77 böcker, skrivna under tusen år. De omfattar mycket olika slags texter, till exempel lagar, kärlekspoesi, brev, ögonvittnesskildringar och krigshistoria. Samtliga böcker i Bibeln är skrivna av judar. Det gäller både Gamla och Nya testamentet. Böckerna står inte i kronologisk ordning. Det är alltså inte den äldsta boken först. De två berättelserna om världens skapelse i Första Moseboken, är tillkomna i helt olika tidsepoker och det är därför de är inbördes olika. Ingen av de två skapelseberättelserna är Bibelns äldsta text. Äldst är däremot Deborasången som är en brutal skildring om en kvinnlig krigare och härskare, och den finns i Domarboken. Att klumpa ihop Deborasången med Uppenbarelseboken som är Bibelns yngsta bok, det är ungefär som är jämföra runstenarna och Star Wars.

Mycket får jag höra från förvånade svenskar som börjar upptäcka sitt kulturarv. Förvåningen brukar övergå i indignation när de inser vad de har missat tidigare i livet. De brukar fråga sig varför de inte har tagit del av den bibliska världslitteratur som ger samhörighet runt hela jordklotet och som påverkat vår nordliga kultursfär i mer än ett årtusende. Särskilt bland ungdomar märker jag förvåningen när de kommer djupare ner i kulturlagren.

Fake news är seglivade just nu och det gäller även inom det religiösa landskapet. Ett kännetecken på påhittad fakta är att den innehåller korn av sanning, även om de är utblandade: Är det inte därför fake news ofta bidrar till mer förvirring än vägledning? Det gäller till exempel det vanliga pratet om att svenskarna håller på att avkristnas. Det verkar inte stämma när det gäller den sida av kristen tro som är att ha tillit, tillförsikt, förtröstan. Enligt vetenskapliga undersökningar verkar tilliten och förtröstan hålla sig konstant hos svenskarna sedan lång tid. Vad som däremot håller på att avta i snabb takt är den andra sidan av kristen tro, nämligen kunskapen. För mig som växte upp under sent 1900-tal förmedlades det tillräckligt med grundkunskap till mig och mina jämnåriga för att vi skulle kunna orientera oss i en sockenkyrka och känna oss någorlunda hemma i en högmässa: Vi hade lärt oss skillnaden på trefaldighetstiden och fastan. Vi hade läst lite i Bibeln i skolan och redan på lågstadiet lärde vi oss hur Rebecka var släkt med Sara. Vi hade en aning om varför Josefs bröder kastade honom i en brunn och hur han sedan hamnade i Egypten.

Medan kunskapen om det religiösa kulturarvet sjunker, framträder en annan allvarlig okunskap: Det gäller förmågan att skilja mellan bra och dålig religion. För de människor som jag växte upp med var det självklart att de kunde skilja på bra och dålig religion. Att sätta ljus i en utomhusgran i advent, det var bra religion. Likaså dop, konfirmation, julgudstjänster, kyrkliga begravningar, lussekatter och adventskalendern räknades till bra religion. Däremot förtryck i Guds namn, terror, ojämlikhet, religiös elitism, tvång och hot, det var dålig religion. Den religion som de där hemma försvarade var en positiv kraft som gav trygghet och hemvist. De människor jag talar om skulle ha avskytt Knutby. Med rätta såg de sin egen religiösa hemvist som ett skydd mot fanatiker och extremism.

När kompetensen att skilja mellan bra och dålig religion går förlorad, då riskerar plötsligt all religion att dömas ut. Där kan Sverige och svenskarna hamna, om vi inte värnar de kunskaper som länge har tagits för självklara. Då slocknar långsamt det skimrande spännande landskap som varje människa har att upptäcka och som är religionernas erfarenheter av tillvarons och människans djupdimensioner. Samtidigt riskerar tryggheten i de kristna traditionerna att sluta stödja oss. Eftersom det stödet har varit nästan osynligt i sin självklarhet har det få försvarare. För det är just stöd som den kristna traditionen förmedlar. När vårt samhälle vävdes av strävsamma medborgare, folkrörelser och politisk kamp, då fanns kristen tro och tradition med som en sammanhållande varp. Den var lika självklar som osynlig, så den behövde knappast nämnas. Nu är det dags att börja tala om bra religion. För vävstolen har inte tystnat: När framtidens värld ska vävas fram, då behövs varpen som håller samman.

I mitt eget liv fanns en "Barnens Bibel" ur vilken fröken läste på lågstadiet. Den var skriven av den holländske motståndsmannen Anne de Vries. Sören Dalevi har gjort en skarp vetenskaplig analys av just den barnbibelns innehåll. Trots allt det moraliserande Dalevi pekar på lyckades Anne de Vries "Barnens Bibel" ändå överföra grundkunskaper till mig. Dem har jag levt på sen dess. De berättelser från Bibeln jag fick höra på lågstadiet var tillräckliga för att kunna förstå vem vi sjunger om i Gubben Noak. Den kunskapen gör också att jag vet vad det är för ett Ararat som nobelpristagen skriver om. Med samma kunskapsgrund blir "Stad i ljus" mer än en slagdänga och Lalehs Goliat begriplig. Enligt läroplanen ska alla som går i skolan på 2020-talet lära sig om Bibelns berättelser och bearbeta dess innehåll. Det ger nycklar till det gemensamma kulturarvet. Kort sagt: Barnens bästa Bibel borde bli årets julklapp

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift

LITTERATUR

Barnens bästa Bibel

Text: Sören Dalevi

Illustrationer: Marcus-Gunnar Pettersson

Speja Förlag