Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Det judiska är vår historia och framtid" – biskop Mikael Mogren om det värsta brottet mot mänskligheten

På Förintelsens minnesdag skriver biskop Mikael Mogren om vår gemensamma judiska historia och det värsta brottet mot mänskligheten.

Annons

Jag har under mitt vuxna liv fått förmånen att umgås med många judar. Den jag först tänker på är Bert Lehmann som jag lärde känna i New York. Han var född 1916 och blev nästan 100 år. När jag bodde på Manhattan var han ännu vital och vi umgicks intensivt. Därefter ringde han till mig varje söndag och vi brevväxlade i nästan tio år.

Bert Lehmann kallade mig Jetro, efter Moses svärfar som var präst men aldrig jude och ändå blev en slags hedersmedlem i det judiska folket. Ibland berättade Bert om sin far som från Hamburg evakuerade en av stadens ortodoxa synagogor strax före andra världskrigets utbrott. När Novemberpogromen 1938 hade plundrat och förstört judisk egendom i Tyskland ringde Hamburgs överrabbin till Bert Lehmanns far. De kände varandra från förr och rabbinen vädjade om hjälp. Saken var att den ortodoxa synagogan på Bornstrasse var oskadd eftersom den fanns inne i ett hyreshus och inte märktes från gatan när nazisterna härjade. Efter samtalet startade Berts far, Hans Lehmann, en insamling med syftet att rädda inredningen och i mars 1939 skeppades packlårarna till Stockholm. För att lårarna skulle komma ut ur Tyska riket var de märkta ”gammalt skräp”. Det är bakgrunden till att den enda ortodoxa synagoga som bevarats från Tyskland, Adat Jeshurun, numera finns på Riddargatan i Stockholm.

Familjen Lehmann hade den europeiska historien in på huden. På hösten 1939 sade Hans Lehmann att nu var inte Stockholm säkert längre: Hitler hade ju anfallit grannlandet Polen. Med kort varsel lämnade de Sverige och for till säkerheten i USA där de blev kvar. Innan flykten hade Bert gjort erfarenheter som säger mycket om det Europa som Förintelsen förstörde. Han hade konstnärliga ambitioner och en sommar i slutet på 1930-talet bodde han i Polen. Resultatet blev en djupt gripande serie oljemålningar, en dokumentation av den värld som försvann: Det är ålderdomliga judiska byar – ser nästan ut som Siljansbygden – med läsande farbröder och lekande barn, målade i sommargrönskan innan hakkorsmärkta stridsvagnar rullade in.

För 75 år sedan, den 27 januari 1945 befriades Auschwitz. Förintelsens minnesdag kommer att högtidlighållas på platser runtom i landet, där lokala kommittéer har arbetat fram gedigna högtidsprogram. I Västerås domkyrka öppnade redan den 25 januari utställningen "Fading Stories". Det är fotografen Sanna Sjöswärd som har gjort en enastående insats och skapat porträtt av de sista överlevarna från Förintelsen. Porträtten föreställer årsrika kvinnor och män och till varje bild hör en berättelse. Det är barndomsminnen från hur räddningen gick till. Det är korta texter som rymmer grymhet och hopp. Mänsklig förnedring och mänsklig värdighet i ett koncentrat som får tanken att svindla eftersom det kunde ha varit du och jag.

Ännu finns det några få individer kvar som kan berätta egna minnen om Förintelsen. I utställningen finns till exempel porträttet av Tobias Rawet, född i polska Lodz 1936. När han var sex år sänkte hans mamma ner honom i en hink i ett utedass för att nazisterna inte skulle hitta honom. Som en liten Moses i vassen hölls han undan från förövarna på en vind under en och en halv månad medan de falska identitetshandlingarna gjordes i ordning. Tobias Rawet planerade tillsammans med de andra överlevarna att närvara vid högtiden i Västerås domkyrka, hälsan fick avgöra.

Snart är det bara vi som inte var med som kan förklara hur Förintelsen var en katastrof i alla dimensioner, och redan nu måste var och en av oss berätta. Det var förödelse och död för de drabbade, för det judiska folket och för hela mänskligheten. Det var en moralisk kollaps för den slags nationalism som drömt om etniskt homogena stater. Samtidigt var Förintelsen en europeisk katastrof och efteråt har kontinenten aldrig blivit sig lik. Skuldfrågan måste alltid bearbetas av oss européer eftersom det var hos oss som Förintelsen genomfördes. Frågan hur det var möjligt med industriella massavrättningar mitt i världens modernaste världsdel måste vi fortsätta att ställa oss. Den bearbetningen gör oss vitala, i bästa fall ödmjuka, för vi kan aldrig slå oss till ro och säga att vi är färdiga med frågan.

Samtidigt var Förintelsen en katastrof på så sätt att en väsentlig del av själva Europa utrotades. Före Förintelsen var judendomen en självklar och stark faktor. Var åttonde invånare i Amsterdam var jude, och därför innehöll den lokala holländskan många hebreiska ord. Det samma gällde i åtskilliga av Europas storstäder där katedralen, rådhuset och synagogorna hörde till stadsbilden. I städer som Krakow, Paris, Vilnius, Berlin var hela stadsdelar dominerade av judar. Språket bland judarna i östra och centrala Europa var jiddisch som är ett germanskt språk med hebreiska inslag. Ännu 1939 var det fler människor i Europa som kunde jiddisch än svenska.

Det är lätt att glömma Europas judiska allmoge, som var den stora delen. Då menar jag landsbygdsbefolkningen i Rhenlandet, Litauen, Rhodos, östra Polen, Ukraina och Vitryssland som till märkbar del, och ofta i majoritet, utgjordes av judar. Det är klart att Europa blev fattigare och tråkigare, när en geografiskt utbredd del av befolkningen utrotades tillsammans med sin mångtusenåriga kultur. Marc Chagall har med sitt färgsprakande oljemåleri på stora dukar skildrat byar med fattigt folk som till vardags slet hårt och på fredagskvällarna samlades till sabbat: Mor tände ljus, far läste böner medan barnens klara ögon speglade det dukade bordets färger. Det var den färgpaletten som Förintelsen förstörde.

Hur självklart det är med det judiska lärde jag mig på lågstadiet. Fröken berättade på fredagsmorgnarna om Abraham som var gift med Sara och fick löftet att hans folk skulle bli talrikt som sandkornen på jorden och stjärnorna på himlen. Med tjänstekvinnan Hagar fick han sonen Ismael och vår lärare berättade att han räknas som alla muslimers urfader. Isak, Saras barn och den andra sonen till Abraham, från honom härstammar judendomen och kristendomen.

Före påsk och pingst undervisade fröken Maj om att detta är judiska fester som de kristna tagit över, nämligen pesach och shavout. När julen närmade sig tände vi ljus på bänkarna, sjöng Hosianna och fick veta att nu skulle judarna snart också tända ljus. För ungefär samtidigt som vi firar jul så firar judarna chanukka, tempelinvigningsfesten, och det var vid den tiden på året som Messias skulle födas. Allt det där var spännande för oss barn. På lågstadiet under 1970-talet lärde jag mig vad varje svensk bör veta: att det judiska är närvarande i det helt vanliga. Kristna traditioner kretsar kring judar som Jesus och Maria, Petrus, Paulus och Maria Magdalena, och som en vital del av svensk och europeisk kultur har alltid det judiska varit en livgivande källåder.

Under min uppväxt hände det ibland att en gammal kvinna eller man ville berätta något väsentligt för mig. De bodde på landet och tillhörde det Sverige som gillade Hylands hörna och gärna lyssnade på Avestaforsens brus med Calle Jularbo. Det de ville säga till mig var att de egentligen var judar. Morfar i familjen kunde ha varit gårdfarihandlare, med anor från Östeuropa. Han eller någon annan förfader hade som regel flytt från pogromer under 1800-talets sista hälft, när ryska staten stödde förföljelser av landets judiska allmoge. I nästa generation blev flyktingbarnen gifta med hantverkare, småbönder och arbetare och på den vägen var det. Som vuxen har jag funderat på varför det var så hemligt med det judiska arvet. Svaret förstår jag nu: Det har ju varit farligt att vara jude. Tänk om Hitler eller någon sådan, hade tagit över Sverige.

Från trakter som Dalarna och Västmanland kommer viktiga judiska röster för dialog och öppenhet. Jag tänker särskilt på tre personer: Agneta Condén Knutsson, ledare för den judiska föreningen i Västerås. Hon är en viktig och tydlig företrädare för judendomen idag. En annan är universitetsrabbinen i Heidelberg, Shaul Friberg, som är född och uppväxt i Dalarna. En tredje är Sebastian Selvén, den eminente Cambridgeforskaren som betytt mycket i dialogen mellan judar, muslimer och kristna i Sverige. Han bor i Falun.

En av alla de upplevelser min vän Bert Lehmann berättat för mig om var kibbutzen som fanns i Bromma socken. Det fanns också kibbutzer i danska Århus och en i Hälsingegården, i utkanten av Falun. Nyligen har jag lärt mig att det också låg en kibbutz i skånska Svartingstorp, så det kanske fanns fler. Kibbutzen i Bromma bestod av unga judar som lärde sig lantbruk genom att ta anställning som drängar. Ungdomarna bodde tillsammans i ett hus där judiska unga kvinnor skötte hushållet. Syftet var att lära sig lantbruket för att kunna bli driftsledare på de kibbutzer som de drömde om att skapa i det Heliga landet. Så skedde också när staten Israel bildades. Bert Lehmann kunde räkna upp de kibbutzer i Israel där grundarna fått sin agrara skolning i Falun, Bromma och Århus. Jag frågade Bert om han mötte antisemitism på den svenska landsbygden under 1930-talet. Han svarade med ett brett skratt:

– Bönderna gillade skarpt sina judiska drängar. Vi kunde ju bärga hö på söndagarna!

Hela sitt liv var Bert Lehmann ortodox jude och höll strikt på de dagliga bibelläsningarna och bönerna. Det kombinerade han med en självklar öppenhet. När jag avskedspredikade i New York avslutade han högmässan med att läsa välsignelsen på hebreiska.

Jag skulle kunna berätta mycket mer, om Bert Lehmann och om de andra judarna som är mina vänner. Vi skrattar mycket tillsammans. Jag läser judiska skrifter varje dag, eftersom alla Bibelns böcker är skrivna av judar. Det judiska är ett rotsystem, både till kristendomen och islam, och därför en stabilisator för hela Västerlandet. Detta är också en anledning till varför svenska barn borde få verktyg att erövra Bibelns berättelser och göra dem till sina. Det judiska är vår historia, och det är vår samtid. Det är allas ansvar att det ska fortsätta att finnas judisk närvaro i Europa, eftersom det judiska alltid har varit en del av oss. Det judiska är en palett av färger som får kristen tro, och hela Europa, att hålla sig vitalt.

Mikael Mogren

Biskop i Västerås stift