Annons
Vidare till salaallehanda.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fann kreativiteten i Drängstugans lugn

Att ha tråkigt i en vecka var Maria Frimans målsättning under hennes veckolånga vistelse i Drängstugan. Väl där fick hon chansen att utforska både sig själv och sin nya omgivning.

– Vi säger jämt att man ska vara snäll mot andra, men då krävs det även att vi är snälla mot oss själva, menar scenkonstnären Maria Friman.

Hon har just slutfört skapandet av musikpjäsen ”SuperEmma”, som belyser just det temat. Redan nu har Maria Friman påbörjat planeringsarbetet med två nya pjäser, även de med barn som främsta målgrupp.

Men det kreativa arbetet kräver också ett visst lugn, menar hon. Av den anledningen sökte hon Lasse O´Månssons naturstipendium, med förhoppningen om att kunna återhämta sig i Drängstugan vid silvergruvan.

– Mitt mål med veckan var att ha tråkigt. Jag reste dit ensam och tog bort tv:n, playkanaler och undvek mobilen. I stället läste jag, löste korsord och lyssnade på poddar. Jag tog bort de enklaste och största stimulanserna, säger Maria Friman som konstaterar att en vecka med en lägre produktionstakt gjorde henne gott.

– Resultatet bekräftade min tes att om jag tillåter ett tomrum i min vardag så finns det mer plats för kreativt tänkande och jag är mer öppen för nya idéer. Att det behövs för att bättre kunna sortera sina tankar.

Vare sig Sala eller silvergruvan var platser som hon var bekant med innan vistelsen. Men genom lite eget utforskande fick hon chansen att upptäcka både gruvan och de som arbetar med turistnäringen kopplad till området.

– Jag rörde mig mycket där omkring och tog mig runt med en cykel som jag kunde låna.

De som jobbar i gruvan var väldigt inbjudande och trevliga, säger Maria Friman som i samband med en kväll på gruvans värdshus blev erbjuden att få öva med Gruvkören.

–  Ja, jag sjöng med så gott jag kunde. De har en väldigt fin gemenskap som jag fick ta del av för en stund.

Hon fortsätter att berätta om givande möten med gruvpersonalen.

– Jag frågade en kille som jobbade på området om han trodde att gruvarbetarna som brukade arbeta där var lyckliga. Han svarade att det gjorde han, då de hade en väldigt tydlig roll i livet och samhället. Vi fortsatte sedan att disskutera det tomrum som många tycks känna i dagens samhälle.

På grund av arbete kunde hon inte stanna längre än en vecka, något hon var medveten om när hon reste dit.

– Jag hoppades att en vecka skulle räcka för att återfå lugnet och det gjorde det. Jag fick tidigt höra att det inte ställdes något krav på mig att producera, vilket var fantastiskt att höra. Jag kommer att försöka upprepa detta i någon form igen i framtiden, säger Maria Friman.