Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Ericsson: En moderat kvinnlig statsminister var Socialdemokraternas skräck – AKB hade kunnat förpassa S till permanent opposition

Annons

Att välja en ny partiledare är sällan en vacker process, i alla fall inte internt. Och oftast är det – om möjligt – ännu smutsigare när bytet sker i opposition. Då finns det fullt svängrum för olika falanger. Slitsamma strider i det offentliga är inget ovanligt.

Historiskt brukar S föredra att byta partiledare under tiden de själva innehar regeringsmakten. Det beror naturligtvis till stor del på deras långvariga, nästan monopolliknande, regeringsinnehav.

Vilhelm Moberg ska ha beskrivit S som ett idéparti med blott två idéer: att ta makten och att behålla den.

Om regeringsmakten förlorades, såg man helt enkelt till att ta tillbaka den valet därpå. Svårare än så var det inte.

Bortsett från Fredrik Reinfeldt och alliansregeringens historiska styre som löpte över två fulla mandatperioder, har S varit mästare på att klamra sig fast i Rosenbad.

Ett parti som sätter regeringsmakten framför allt skulle göra mycket för att slippa undan ett smutsigt partiledarbyte i opposition. Socialdemokraternas spinndoktorer vet mycket väl vad som väntar om partiets två starka falanger tvingar fram en strid framför öppen ridå.

Om Stefan Löfven inte säkrat regeringsmakten med ”Januariavtalet” med C, L och MP hade han sannolikt följt den socialdemokratiska traditionen och klivit tillbaka halvvägs in i mandatperioden för att släppa fram sin efterträdare.

Kommer han göra det ändå, även om han själv är så starkt förknippad med de 73 (i stor utsträckning liberala) kompromisspunkterna han varit med och förhandlat fram? Inte omöjligt.

Varför?

Svaret stavas Magdalena Andersson.

När tidigare moderatledaren Anna Kinberg Batra (under en kort stund) på riktigt utmanade Stefan Löfven om statsministerrollen var Socialdemokraterna livrädda.

Dels för att det såg ut som att de var på väg att tappa greppet om regeringsmakten. Men kanske framför allt för att de i sådana fall också skulle förlora den symboliskt viktiga posten som Sveriges första kvinnliga statsminister. Och det till ärkefienden Moderaterna.

Vid presidentvalet i USA var det många socialdemokrater som gav sitt villkorslösa stöd till Hillary Clinton med motiveringen att USA var ”redo” för sin första kvinnliga president. Så lät det inte från samma socialdemokrater när Kinberg Batra utmanade Löfven.

I Sverige vill Socialdemokraterna undvika samma fiasko som systerpartiet i Storbritannien, där Labour inte har lyckats skaka fram en kvinnlig premiärminister medan de konservativa haft både landets första och andra kvinna i ämbetet genom Margaret Thatcher och Theresa May.

Med en manlig moderat partiledare är vägen fram för att knipa posten som Sveriges första kvinnliga statsminister öppen för S. Från Ebba Busch Thor och Nyamko Sabuni känner de inget hot. I alla fall inte när det gäller statsministerposten. Annie Lööf samarbetar de med.

Men skulle en kvinna våga kliva fram i M igen, och få partiet med sig, då kommer de symbolpolitiksivrande socialdemokraterna åter att bli svaga i knäna.

Anmäl text- och faktafel