Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gustav Ericsson: Klimatångesten måste få ett slut – det är dags att vi tar ansvar

Annons

Jag packade min ryggsäck, slängde den över axeln och fick skjuts till tågstationen i Hedemora. Nu när jag ska vikariera för politiska redaktören Matilda Molander, har jag bestämt mig för att minimera mitt bilåkande.

Tidigare har jag inte ens tänkt i de banorna. Det var ju en självklarhet att ta bilen. Det har det alltid varit, framför allt som landsbygdsbo.

När jag berättade om mitt sommarvikariat verkade många hålla med mig.

”Vad skönt att du ska skriva från Västerås, dit kan du ju köra på drygt en timme”.

I Dalarna är vi inte bortskämda med vare sig välutbyggd eller tät buss- och tågtrafik, speciellt inte om man ska norr om Mora. Bilberoendet är därför stort.

Som tur är för mig, så ska jag inte norrut den här gången – utan söder. Och här känns allting mycket närmare.

Visst skulle jag kunna ta bilen även den här gången. Det hade gått snabbare, gjort mig mer flexibel och jag hade inte behövt vänta på ett tåg som redan stannat för mötande trafik, signalfel och fan och hans moster.

Men, någonstans i bakhuvudet låg någonting och gnagde. ”Drygt en timme”, kändes inte det som en onödigt kort sträcka att köra med bil? Jo, det gjorde det. Jag började fundera på om jag drabbats av den numer populära folksjukdomen klimatångest.

För att råda bot och lätta mitt samvete valde jag att ta tåget i stället för bilen.

Det innebär längre restid, jag måste passa in min arbetsdag efter en osäker tågtidtabell och jag måste byta tåg i Sala, med risk att hamna Gud vet var om jag råkar somna och missar bytet. Men har man klimatångest så har man.

På tåget ner till Västerås lyssnar jag på Hemma hos Strage, en podcast där journalisten och författaren Fredrik Strage bjuder in artister till sitt hem. Avsnittet är från 7 mars i år och Annika Norlin, som nyligen prisats som ”Årets hållbara artist” pratar om bakgrunden till hennes låt Arktiska Oceanen.

Förra året led hon av att tänka på klimatet, men att säga att hon hade klimatångest kändes bara deppigt. Hon ville göra någonting, och bestämde sig för att slopa ångesten och istället känna ett klimatansvar.

Annika Norlin har rätt. Klimatångest är ett trött ord. Det hjälper ingen att gå omkring och vara orolig och ha en isande ångest. Nej, det är bättre att göra någonting åt saken.

Därför gör jag som Annika. Jag väljer att känna ett klimatansvar i stället för att ha klimatångest.

Jag återanvänder, källsorterar, äter mer vegetariskt och minskar min konsumtion. Inte för att jag har ångest - utan för att jag känner ett ansvar.

Och i sommar, då tar jag tåget till Västmanland – jag och mitt klimatansvar.

Anmäl text- och faktafel

Annons