Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hennes excellens Agda Rössel – en svensk kvinnlig pionjär i FN

Det är i år 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Birgitta Larsson skriver om Agda Rössel, en av de svenska kvinnor som kämpat, lidit och segrat för jämställdheten.

Annons

Hennes excellens Agda Rössel.

2019 är det 100 år sedan rösträttsreformen kom till, då också kvinnor till sist fick rösträtt i Sverige. 2019 är också året då Sverige fick en ny regering, sent omsider, i vilken drygt hälften av ministrarna är kvinnor. Nu ganska självklart. Men det kom inte av sig själv och det är lätt att glömma de kvinnor som kämpat, lidit och segrat utmed vägen till jämställdhet.

I slutet av förra året publicerades en bok om en av de kvinnliga pionjärerna i den svenska diplomatiska kåren: ”Hennes excellens Agda Rössel. Från banvaktsstugan till FN-skrapan” av Elin Jäderström. (Atlantis 2018.)

När den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén dristade sig att utnämna Agda Rössel till Sveriges FN-ambassadör 1958 blev det ett ramaskri i den diplomatiska kåren och upprorsstämning på UD.

Vem var hon då?

Hon var född 1910 och uppväxt i en banvaktstuga vid Kilvo station några mil utanför Gällivare i den norrbottniska granskogen. Där hade Agdas far Emil fått arbete vid järnvägen och modern Nina och sex barn levde under knappa omständigheter. Agda var den första flickan efter tre pojkar.

Agdas far, Emil Jäderström, kom ursprungligen från Jädraås i Gävleborgs län men på grund av arbetslöshet hade han sökt sig norrut för att hitta jobb vid något av järnvägsarbetena. Agdas mor Nina Lindström kom, till skillnad från Emil, från ett relativt välbärgat bondehem i Hjoggböle, författarbyn utanför Skellefteå. Emil blev så småningom statligt anställd som banvakt och befordrad till stationskarl med både högre lön och större bostad för familjen. När Agda var sex år gick flyttlasset till Gällivare där Agda började skolan 1917. Då kunde hon redan läsa, inspirerad av sin tre år äldre bror. Vid köksbordet hemma hos Jäderströms gick de politiska diskussionens vågor höga och Agda följde intresserat med.

Agda blev tidigt en glupsk bokläsare. De 450 böcker som fanns på folkbiblioteket i Gällivare på 1920-talet lade grunden för hennes samhällsintresse. Hennes folkskollärare, som också var chef för biblioteket, lät henne läsa allt utan hänsyn till hennes ålder. När Agda var 12 år och slutade folkskolan hade hon redan läst alla böcker i det lilla biblioteket.

Samme lärare framförde till Agdas far att ”det vore en förbrytelse att inte låta den flickan studera. Lägg på minnet vad jag säger nu.” Agda anmäldes till tentamen för inträde till realskolan och blev antagen, trots rektorns uppenbara ointresse att ta emot arbetarbarn i skolan. Hon började i realskolan i Malmberget 1923 där hon tog realexamen 1927. Agda ville nu försöka att komma ifrån den traditionella bundenhet som hängde samman med hennes klassbakgrund. Hon visste att blev hon inte gift var alternativet att bli hemmadotter. Precis det skedde efter realskolan. Mamman var svårt sjuk och Agda fick ta hand om hemmet under tre år. Men Agda ville bli något. ”För det första ville jag läsa, utbilda mig, komma någon vart och visa att kvinnor också dög, inte bara pojkar.”

Hon påbörjade en sjukvårdsutbildning men drabbades av TBC som satte stopp för möjligheterna att antas inom rimlig tid. Det krävdes fem års karantän efter tillfrisknandet. Istället gav sig Agda på vinst och förlust av till Stockholm 1935. Hon delade rum med ett par andra flickor, fick några ströjobb och läste kvällskurser. Hennes ambition var att komma in på Socialinstitutet, där det i princip krävdes studentexamen. 1937 blev hon antagen till Socialinstitutet.

Under studietiden träffade hon James Rössel som blev far till hennes två barn. Han studerade statskunskap och juridik och blev kulturredaktör på den socialdemokratiska Aftontidningen. Trots deras olika bakgrund hade de mycket gemensamt politiskt och idémässigt. Båda var engagerade i socialdemokratiska studentförbundet och hade moderna idéer om kvinnofrågor. Vid sidan om jämställdhetsfrågorna var det kampen mot rasismen som var det centrala för Agda. Under studietiden på Socialinstitutet blev frågan allt mera aktuell. Allt fler politiska och judiska flyktingar som var förföljda kom till Sverige.

På våren 1939, redan innan hon hunnit avsluta sina studier, utnämndes hon till biträdande personalkonsulent på restaurangbolaget SARA. Genom de människor hon mötte på SARA kom hon att stå öga mot öga med flyktingfrågan, som skulle bli den mest centrala i hennes yrkesliv. Även under åren efter hennes examen 1939 stod kvinnofrågor i centrum. I oktober 1941 handplockades hon till uppdraget som ombudsman för fackförbundet Kvinnliga Telefonisttjänstemannaföreningen, den största arbetsgivaren för kvinnor.

Det var i början av 1940-talet som Agda kom i kontakt med de kvinnliga socialdemokratiska pionjärer som hon skulle komma att ha vid sin sida livet ut, Ulla Lindström, Alva Myrdal och Karin Koch som var Sveriges första kvinnliga statsråd i Tage Erlanders regering 1947. Agda blev tillsammans med 37 andra kallad till en kurs som leddes av Folke Bernadotte, ordförande för Röda Korset, och Alva Myrdal. Kursens syfte var att träna deltagarna inför återuppbyggnaden av Europa. Så kom det sig att hon påbörjade sin internationella bana och kastades ut i världen.

Vad gäller privatlivet hade Agda fortsatt att hålla ihop med James Rössel, men det hade visat sig att han hade psykiska problem, bipolär sjukdom och han togs tidvis in på mentalsjukhus. Agda stod lojalt vid hans sida. James flyttade in hos Agda och de gifte sig borgerligt i april 1943. I slutet av september samma år föddes sonen Robert. Kort efter krigets slut 1945 föddes dottern Nina Marianne. Familjen bodde tidvis i ett kollektivhus men James flyttade så småningom ut därifrån. Agdas fokus på karriären var mycket ovanligt i en tid då kvinnorollen nästan uteslutande var att sköta hem och barn. James stöttade henne och hennes idé, men orkade inte bära något ansvar. Att familjen bodde i ett kollektivhus var deras räddning. Där fanns både mat och barnomsorg.

Nästa steg i karriären var som byråinspektör i Arbetsmarknadsstyrelsen men under de 13 år hon tjänstgjorde där kom hon tidvis att vara tjänstledig för arbete med flyktingfrågan, som hon ägnade mest tid åt på 1950 talet. Hon var chef för Rädda Barnens internationella verksamhet och besökte flyktingläger i Tyskland och Österrike där tusentals barn och vuxna bodde under svåra förhållanden. Varför brann Agda så starkt för migrationsfrågorna? ”Kanske för att människor på flykt hade rätt till en framtid på samma sätt som hon själv hade lyckats bryta sin livslott”, skriver Elin Jäderström som är bokens författare. Hon är en avlägsen släkting och journalist som gjort ett seriöst arbete för att skriva historien om ”svensk utrikespolitiks mest okända gigant.”

I april 1958 fick Agda en oväntad fråga från Sveriges utrikesminister Östen Undén: ”Fru Rössel, jag vill fråga er om ni vill bli Sveriges ambassadör vid FN i New York.” Agda skulle ta över efter Gunnar Jarring som ledare för den svenska FN-delegationen i New York. Hon var glad och smickrad över den oväntade utnämningen och den uppskattande värderingen och äran. ”Samtidigt gnagdes hon av bristande självkänsla och klassresevånda.”- Den kritikstorm som det hela skulle orsaka hade ingen av dem kunnat föreställa sig. ”Det blev ett väldigt ståhej över att Undén hade plockat ut Agda till den här toppbefattningen. Speciellt bland de namnkunnigare diplomaterna. Från enkel byråinspektör ända till toppen.”

Den borgerliga pressen gick hårt åt Agda. Visst hade Agda gjort ett bra arbete inom Arbetsmarknadsstyrelsen i fråga om flyktinghjälp men en värdig FN ambassadör var hon då rakt inte. SVD skrev: ” I fråga om kompetens för denna betydelsefulla och utsatta syssla överträffas hon ledigt av ett stort antal krafter inom utrikesrepresentationen, vilka nu förbigåtts. Hennes främsta merit för utnämningen är partiboken, en klen tillgång för den som har att samarbeta med en allsidigt sammansatt FN-delegation.” Om man tog personer till chefsposter utanför den diplomatiska karriären riskerade man att utrikestjänster förlorar sin dragningskraft på ”dugliga” sökande.

Agda Rössel, född Jäderström i en banvaktsstuga i Lappland, världens första kvinnliga FN-ambassdör, avreste 29 juli 1958 från Göteborg till New York med båt, en resa som tog 15 dygn. Tonårsbarnen Robert och Nina Marianne var med tillsammans med svägerskan Anna Jäderström och kokerskan Kerstin Larsson. Ungdomarna skulle gå i skolan och svägerskan skulle hjälpa till i hushållet. Agda hade under många år plågats av att hon tillbringade så lite tid med barnen. Flytten till Amerika såg hon som en chans att förverkliga drömmen om ett stabilt och gemensamt hem för familjen.

FN var fortfarande en ung organisation med bara tretton år på nacken. Agda kom till ett FN i brytningstid. Generalsekreterare 1958 var Dag Hammarskjöld. I början av hans tid på posten ägnade han mycket tid åt att omorganisera sekretariatet så att det blev mer effektivt. Agda etablerade sig snabbt som språkrör för Sverige. Som första kvinnliga permanenta FN-ambassadör hade hon ett visst sensationsvärde för medierna och hon intervjuades flera gånger i amerikansk press och tv. Hon blev känd för att både göra sig bra på bild och prata bättre engelska än de flesta manliga utländska diplomaterna. För svensk publik presenterades Agda Rössel av den då mest kända journalisten Bang, Barbro Alving. Agda var utomordentligt bra på att bygga broar, skapa kontakter, byta information och utstråla vänlighet, enligt Bang, en karakteristik som skulle återkomma under åren.

Men det som var bra för Agda var inte bra för barnen. Den internationella framgången och familjelivet visade sig vara omöjlig att förena hur mycket hon än försökte, och det var något hon led mycket av. Robert vantrivdes i sin skola och flyttade hem till Sverige och den yngre systern Nina blev ensam kvar med Agda som jobbade arton timmar om dygnen.

Agda vågade ta itu med kontroversiella frågor; jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter tillhörde hennes främsta engagemang i Sverige och på detta spår fortsatte hon även vid högkvarteret. En av de känsliga frågor hon gjorde sig känd för i FN var utredningen om dödsstraff. Hon var ”både modig och modern som ens vidrörde ämnet i ett så tidigt skede” enligt Amnesty.

Den kanske mest kontroversiella fråga Agda Rössel arbetade med under sin tid som ambassadör i New York var kvinnlig könsstympning. Som ordförande i Kommissionen för kvinnans rättsliga ställning bad de afrikanska kvinnorna Agda om hjälp att lyfta den svåra frågan. Men det var lättare sagt än gjort. Det var bara män som satt i det ekonomiska och sociala rådet. Även frågor som familjeplanering, mödravård och sexualrådgivning var kontroversiella ämnen som Agda och hennes kollegor arbetade med. Av femtionio ambassadörer vid FN-högkvarteret var Agda Rössel den enda kvinnan. Hennes närvaro innebar något helt nytt och exceptionellt.

Många andra kvinnor som gjorde politisk karriär försökte dölja sin ”kvinnlighet” genom att klä sig mera traditionellt manligt. Agda bejakade det kvinnliga och bar moderiktiga damkläder. Det blev avgörande att hålla stilen. ”Välklädd och snygg ska man vara. Och rolig, men inte alltför glad. Då anses man nämligen flirtig.”- Att vara kvinna och ambassadör innebar en hel del merarbete. Hon skulle stå för både representation och värdskap, men utan fru! Agda fick göra allt själv.

Efter sex år på ambassadörsstolen i New York var det dags för Agda att lämna USA och gå vidare till nya uppdrag. Efter att ha gjort ett bra jobb i USA kunde man tro att hon skulle ”komma in i värmen” i Utrikesdepartementet och att den inledande kritiken mot henne skulle vara över. Men så var det inte. Även om hon var omtyckt bland de internationella diplomaterna var missnöjet från de svenska UD kollegorna inte över. Kritiken gällde hennes bristande förmåga att skriva rapporter. Rapportskrivandet var traditionellt en uppgift många ambassadörer tog på stort allvar. Agda hade inte den skolningen och inte någon erfarenhet av liknande formalia. Hon satsade därför på det sociala och förväntade sig att andra medarbetare kunde hjälpa henne med pappersarbete. ”Det var inte heller för den delen av arbetet Undén hade rekryterat henne.”

Hennes nästa postering var i diktatorn Titos Jugoslavien. Det skulle visa sig vara en post som passade henne som hand i handske. Hon kände redan många av de jugoslaviska diplomaterna från FN. Hon hade också många kontakter sedan arbetet i flyktinglägret i Gerovo i nuvarande Kroatien. De som fattades i bekantskapskretsen var industrifolk och lokala politiker som hon snabbt lärde känna med sin goda sociala förmåga. Agdas bostad lämpade sig utmärkt för middagar och cocktailpartyn och hon bjöd in representanter för både näringsliv och politiska partier för att äta plockmat, dricka vin och diskutera viktiga frågor mer informellt. I residenset fanns ingen oro för gömda mikrofoner.

Titos företag hade skapat ett annat samhälle än i det övriga östblocket. Trots förtryck och fattigdom uppskattade Agda tanken på arbetarnas inflytande och ett blomstrande kulturliv. Agda var mycket populär hos presidenten och hade också en god relation till Titos fru som tidigare hade varit partisan.

Trots att den jugoslaviska kulturen var konservativ hade det politiska styret och partisanrörelsen en tradition av starka kvinnor i ledande roller. Den traditionen blev en fördel för Agda som kvinnlig ambassadör. ”Sverige hade inte fört något partisankrig, men partisanerna såg genast en emanciperad syster i Agda. De kände igen henne på så sätt ”enligt Richard Swartz, mångårig medarbetare i DN.

Under tiden i Belgrad drabbades Agda av en svår personlig kris då hennes dotter begick självmord. Agda som redan innan varit skuldtyngd över att hon varit så frånvarande under barnens uppväxt hade svårt att hantera tragedin. Dotterns självmord blev den yttersta bekräftelsen på att hon misslyckats som mor. Hon var också ensam i sin sorg.

Trots de personliga problemen var Jugoslavien utan jämförelse det land där hon gjorde störst personlig succé. Hon kallades Gospodja Agda, fru Agda och både regeringsföreträdarna och folket älskade henne. Hon reste mycket för att komma nära befolkningen. Agda umgicks givetvis med en hel del diplomater med lade stor vikt vid att möta lokalbefolkningen som ofta levde i fattigdom. Detta skilde henne från de övriga ambassadörerna. När det var dags för Agda att lämna Jugoslavien på våren 1969 skrev Expressen att Agda Rössel vunnit stor popularitet bland jugoslaverna, älskad nästan som en av landets egna folkhjältar.

Det var ingen händelse att den nya posten blev Prag. Från tiden i Jugoslavien hade hon goda kontakter med tjeckiska representanter som stått bakom Pragvåren. I maj 1969 när Agda Rössel anlände till Prag var det nio månader efter Warszawapaktens invasion, då den frihetsrörelse som kallades Pragvåren hade slagits ner. Hon var en politiskt tillsatt ambassadör. Den socialdemokratiska regeringen ville ha henne där. Bland befolkningen såg många hennes tidigare erfarenheter intressanta, då Titos frigörelse från Sovjet var en inspiration till egen frigörelse.

Posten beskrivs som mycket prestigefylld. Agda fick tidigt några viktiga tjeckiska vänner som öppnade vägen till inhemska dissidenter. Men som ambassadör fick dessa kontakter ske under radarn. Kontakten var viktig för dissidenterna som betraktade ambassadören som en allierad på grund av den svenska neutraliteten. Agdas många kontakter var unika i ett sammanhang av hård bevakning.

Den som hade insyn i detta förhållande och som har berättat om det är Richard Swartz som hon hade lärt känna när han var student i Prag. Han menar att hon var modig i sitt umgänge, något av en aktivist och ambassadör samtidigt. Hon utnyttjade sin enkla barndom i Norrbotten för att passa in. ” Det proletära kortet var hennes främsta ess i rockärmen. Den arbetarbakgrund som hade vänts mot Agda Rössel när hon blev utnämnd till FN-ambassadör 1958 var det som nu var hennes mest värdefulla tillgång.”

Samtidigt betonade Swartz hennes utstrålning. Hon var en utomordentligt stilig lady som hade integritet. Men hon hade lättare att umgås med män än med kvinnor. Det gällde i synnerhet ambassadpersonalens och ambassadörernas fruar. Hon tycktes se ned på kvinnor som inte tog vara på de möjligheter som erbjöds till ett mera innehållsrikt liv utan accepterade att förvisas till ett hörn där man pratade barn och tjänstefolk. Det hängde nog ihop med hennes egen bakgrund, enligt Elin Jäderström. ”Själv hade hon både kämpat och offrat så mycket för att ta sig dit hon gjort.”

Det är en sammansatt bild av ambassadör Agda Rössel som Stina Jäderström målar upp. ”Hon hade en enorm kontaktyta, en social kompetens, var intresserad av människor och visste vad hon ville ha ut av dem. Hon var oslagbar, en formidabel diplomat helt enkel” säger en av hennes nära medarbetar på ambassaden i Belgrad Ulf Svensson. Det är en bild som har framkommit i många kommentarer som återgivits ovan.

Samtidigt kände hon sig utfryst från Utrikesdepartementet under hela sin ambassadörstid. Hon förläts aldrig att hon hade kommit utifrån, från ingenstans och tagit UD:s finaste jobb 1958. Men främst var kritiken riktad mot att hon inte kunde skriva rapporter på ett formellt och korrekt sätt. Det fungerade så att Agda skaffade fram information och andremannen på ambassaden skrev ner det hon berättade. Om dem hon arbetade tillsammans med i Prag och sedan i Aten nämner det formella skrivandet som en av hennes svagare sidor får hon samtidigt beröm för sin ”sociala kompetens och sin förmåga att få fram exklusiv information likt ingen annan”.

Efter fyra år i Prag flyttades Agda ännu en gång till en diktatur, militärjuntans Grekland 1973. Det var ett medvetet drag av den socialdemokratiska regeringen hemma. ”De ville ha någon på stolen som tillhörde det politiska etablissemanget och som kunde arbeta efter regeringens instruktioner. Hon hade dessutom god erfarenhet av att arbeta i diktaturer.” Hon skulle både ha kontakt med oppositionen och samtidigt arbeta som en vanlig ambassadör. Hennes residens i Aten blev en tillflyktsort för den demokratiska motståndsrörelsen. ” Inte minst under juntatiden var hennes hem en de ocensurerade åsikternas mötesplats, en demokratins oas, ” skrev Svenska Dagbladets chefredaktör Gustaf von Platen.

När Agda skulle gå i pension vid årsskiftet 1976-77 tilldelades hon den grekiska utmärkelsen ”Kommendör med storkorset av Fenixorden” för de tjänster hon gjorde motståndsrörelsen under juntatiden och för sina stora insatser för att utveckla förbindelserna mellan Sverige och Grekland. Hon var den första kvinnan och den enda svensk som hade fått utmärkelsen. Gustaf von Platen fortsatte överraskande att prisa denna av socialdemokratin omhuldade ambassadör: ”Det brukar inte vara vår sed att fälla en tår eller stämma upp i hyllningssång varje gång ett svenskt sändebud går i pension. Men Agda Rössel är ett unikum, en askungesaga om den norrländska banvaktens flicka som blev en av våra bästa och mest effektiva diplomater.”

Agda Rössel tyckte inte om att gå i pension och hon fortsatte att engagera sig i exportfrågor och bistå svenskts näringsliv. Hon levde ett mycket aktivt socialt liv med många gäster i den privata våningen. Till dem som särskilt bör nämnas hörde de kvinnliga pionjärerna inom den socialdemokratiska regeringen och diplomatin som hade kämpat tillsammans genom åren. De fortsatte att träffas regelbundet och stödja varandra. Ett sådant tillfälle har dokumenterats av Annika Hagström i TV dokumentären De fyras gäng från 1993. Det är Agda som är värdinna vid en lång lunch. De övriga i gänget är Ulla Lindström, ensam kvinna i Tage Erlanders regering i många år, Inga Thorsson, nedrustningsambassadör och Barbro Johansson, som hade en helt annan bakgrund än de andra tre. Hon var läraren som blev missionär, medborgare i Tanzania, parlamentsledamot där, ambassadråd och Mama Barbro med en hel nation. Min kontakt med De fyras gäng var genom Barbro Johansson som jag lärt känna under några gemensamma år i Tanzania. Barbro och Agda bevärdigade min disputation i historia 1991 med sin närvaro.

Birgitta Larsson