Annons
Vidare till salaallehanda.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Ålderns höst under besöksförbudet

Det är ingen poesi, när all den tid, jag i min fängsla har i denna pandemi. Stulen från en annan med lika lite gehör, för hen, som här är nu, valde att mig trösta nu, för igår, var du först på tur. Din sorg då större, men inte nu. Tiden för oss, den står stilla, hösts ensamhet, gör inget illa, förutom i min lilla, hjärtats villa. Tiden jag gör i mitt lilla rum är inte lång som en stillsam sång, utan dystert lång, smaksam som tång. Allting som jag ser och hör och inte längre gör, blir näst utan mänskligt gehör när dom enda som hör inget kan gör. Kanske känns det så, i huvudet på dom grå? Beslut fattas om regler, och det som gäller, men frågat dom gamla om regler har man inte heller. I en demokrati hade man det gjort, men tydligen bara om dom, som besluten gällde kunde protestera.

För oss som förbi rusar och gör det du inte kan, blir känslan av att inte räcka till en enda lång span. När det från mun till mun går att trivs ej är vad du gör, och når sitt mål först när du dör, är en spegling av vår sneda värld, för hjälpen kommer inte längre hjärtans väg, utan byråkratiskt tar den alltid en omväg. Om man ändå i ett hem, enligt statistik trillar sin pinne eller blir vag efter ett tag, kan man då inte få, vara nära sina kära och vara lite glad, corona kommer vara kvar, varför får inte jag?

Undersköterska

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel