Annons
Vidare till salaallehanda.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Vad har hänt med vår natur?

Var finns stararna, som i samlad tropp före lövsprickningen i lövträdtopparna tjattrade och med sin svarta fjäderskrud och guldglänsande prickar på brösten bildade en föraning om våren?

Var finns lärkorna, som frenetiskt brukar drilla i skyn över åkrarna?

Var finns hus- och ladugårdssvalorna, som årligen brukade komma och mura upp sina bon i husverandor, fönstersmygar och i bjälkar under ladugårdstaken?

Var finns göken? Var finns vitryggig hackspett?

Ja, frågorna är många. Vad har hänt med vår natur och dess innevånare? Det har skett en radikal förändring och decimering i många arters levnadsbetingelser.

Osökt kommer jag att tänka ungefär sextio år tillbaka i tiden. Jag tillbringade då min barn- och ungdomstid i en gammal prästgård uppe i norra Värmlands finnskogar. Tomten runtom var stor, helt otuktad/oansad, full med olika sorters gräs och blommor. Och vilken fantastiskt underbar fågelbiotop!

Björktrastarna/snöskatorna hade en stor egen koloni med flera bon, ofta i samma björk.

Hussvalorna med sin vita ”haklapp” huserade under taket och takläkten under taket i sina ”murade” bon i verandan mot öster. Ladusvalorna med sin röda ”haklapp” svischade in och ut från närmsta ladugård, där de hade sina bon.

I fågelholkar hade vi besök av allehanda fåglar. Starar (förstås!) men även flugsnappare och talgoxar hittade en holk att bo i. Talgoxarna kunde vi njuta av året runt. Vi brukade hänga en talgdank (fet fläskbit) ute på verandan som vintermat.

På tomten fanns en fristående vattenpost. Här bodde flera säsonger rödstjärten, som en annan sommar flyttade in i ett angränsande gårdsskjul och där flätat in sitt bo i ekrarna till ett barnvagnshjul, som råkade ligga på en bokhylla. Boet i sig var en fantastisk skapelse. Det var inuti fodrat med hundhår (!) från vår pudel. När matte klippte honom, brukade hon lägga en hårtuss i ett hårnät, som hängdes upp utanför huset. Och fågeln hittade här ett utmärkt material för att göra det fint och bekvämt i boet.

Göken kunde man faktiskt se ibland, när han satt och gol uppe i ett träd. Han var en trogen gäst och bidrog starkt till många positiva naturupplevelser.

Höstkvällar hoade kattugglan i angränsande skog, räven gläfste, harar skuttade över gårdsplanen. Älgar och rådjur kunde man ofta träffa på.

Självklart saknar jag denna miljö. Jag är förskräckt över hur vår natur förändras. Livsbiotoper har försvunnit. Det har jag kontrollerat på ort och ställe i samband med flera besök till det som en gång var mitt gamla hem. Det har sålts och är numera i privat ägo. Runt omkring detta hus har i dag all den fina naturen och biotopen försvunnit. Såvitt jag kan bedöma, är det i dag bara den kaxiga talgoxen, som kan hävda sig, liksom gråsparvarna och duvorna.

Jag sörjer denna förändring. Måste det bli såhär? Vad tycker Ni som läsare?

Henrik Jansson

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel