Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturdebatt: SD-tidningens ohederliga dokumentär om SAP visar varför vi behöver läsa och förstå historia

Henrik Malm Lindberg, docent i ekonomisk historia, kritiserar SD-tidningen Samtidens försök att teckna Socialdemokraternas historia och koppla samman den med nazityskland och förintelsen. "Vilseledande och försåtligt", menar han.

Annons

Nyligen släppte Sverigedemokraternas tidning Samtiden en nära 2 timmar lång dokumentär om Socialdemokraterna. Den säger sig att utifrån fakta beskriva en mörk och hittills okänd del av partiets historia. En historia av att stå bakom tvångssteriliseringar, rasism och antisemitism. En historia där man på olika sätt stöttat Hitler-Tyskland och censurerat pressen under andra världskriget samt stämplat J i passen för att hålla judar borta från Sverige. Men också en historia av att stå bakom en revolutionär samhällsomvandling där man bereder sig på att mörda politiska motståndare.

Avestabördige Henrik Malm Lindberg, docent i ekonomisk historia, menar att Sverigedemokraternas tidning Samtiden presenterar en förljugen bild i sin dokumentär om Socialdemokraterna.

I en passage menar dokumentären också att SAP:s politik på något sätt skulle ha inspirerat nationalsocialismen. Försåtligt har man lagt in bilder på marscherande tyska soldater, hakkorsfanor, brinnande bokbål, utmärglade koncentrationslägerfångar och suggestiv musik för att illustrera kopplingarna mellan SAP och nationalsocialismen.

I flertalet fall är den fakta som dokumentären redovisar korrekt vilket också styrks av citat och protokoll som har grävs fram ur arkivens gömmor. Men med några undantag – Till de faktafel som dokumentären har återfinns de ständiga citaten av Aftonbladet under 1930- och 1940-talet. Idag känner vi den som socialdemokratiskt färgad och den färgen har den haft sedan 1956 då den inköptes av LO. Dessförinnan ägdes den av finansmannen Torsten Kreuger. Han skulle ha blivit mäkta förvånad över att höra talas om att Aftonbladet hörde till, eller var närstående socialdemokratin. Så var nämligen verkligen inte fallet – vilket den som faktagranskat produkten borde ha noterat.

Jag vågar hävda att den innehåller ett axplock av misstag, alternativt försåtliga tekniker för att vilseleda,

Hur kommer det sig då att Samtiden-dokumentären ger en felaktig bild av de förhållandena som man säger sig spegla? På fackspråk kallas det att dokumentären är kraftigt tendentiös, alltså tydligt färgad av sitt syfte. Jag vågar hävda att den innehåller ett axplock av misstag, alternativt försåtliga tekniker för att vilseleda, som en grundstudent inom något historieämne hade fått lära sig att undvika. Här följer några exempel:

• Att citera selektivt

Sådant är självfallet vetenskapligt ohederligt och är något man gör i syfte att offra sanningen för att kunna belägga sin egen tes. Metoden går oftast ut på att rycka loss ett citat som fristående ger en feltolkning av ett visst skede. Samtiden-dokumentären citerar den revolutionäre Hinke Berggren som på SAPs andra kongress (Norrköping 1891) förespråkade småmord (vad det nu är) som medel i den socialistiska kampen. Det framställs som att SAP alltså stod bakom våld som metod. Vad dokumentären inte avslöjar är att i nästa stycke så argumenterade Hjalmar Branting kraftigt emot Hinke – och vann den striden på kongressen. Därtill vet vi att Hinke, liksom många andra revolutionärer, uteslöts ur SAP 1908 efter långvariga strider med Branting och den breda partimajoriteten.

• Att inte ge ett relevant sammanhang till de fakta man lyfter fram

Kontext eller sammanhang är helt nödvändigt för att förstå historien. Utan kontext blir historien tämligen obegriplig och lätt att gå vilse i. I dokumentären påstås att regeringen konsekvent gick Nazitysklands ärenden under kriget, och ett antal exempel ges. För att t.ex. förstå den svenska politiken gentemot Tyskland under andra världskriget måste man dock vara medveten om det ytterst prekära läge vi befann oss i. Helt dominerade och inringade av Nazityskland var Sverige och regeringens handlingsfrihet därför ytterst begränsad. Eftergifterna som gjordes var därför just eftergifter – och inget som den dåvarande samlingsregeringen eftersträvade.

• Att undanhålla fakta som motsäger den egna tesen

Att pröva sin tes kritiskt är inte bara en uppgift för historiker utan, naturligtvis, för alla vetenskapliga discipliner. Fakta som inte styrker ens påståenden måste också beaktas när man redovisar resultaten. Samtiden-dokumentären uppehåller sig länge vid det famösa Statens Institut för Rasbiologi i Uppsala. Det hävdas mycket riktigt att Alfred Petrén (S) föreslog i riksdagens andra kammare införandet av ett sådant institut och att partiordföranden Branting stod bakom motionen. Vad dokumentären inte avslöjar är att denna motion var undertecknad av riksdagsmän från alla riksdagspartier. Inte heller säger den något om att den pronazistiske professorn och chefen för institutet Herman Lundborg ersattes av en annan chef 1935. Gunnar Dahlberg, som alltså tillsattes av en socialdemokratisk regering, tog då vid och ändrade institutets inriktning bort från rashygien.

Den svenske rasbiologen Herman Lundborg, nazistsympatisör och inte socialdemokrat.Foto: Scanpix/TT

Med detta sagt. Socialdemokraterna har ingen perfekt historia att falla tillbaka på och kan förtjäna kritik för många ställningstaganden. Men Sverigedemokraternas dokumentär är i sin helhet djupt ohederlig och ger inte någon slags rättvisa åt SAPs historia. När jag har undervisat i historisk metod i olika sammanhang har jag ofta använt konkreta exempel för att illustrera historikerns arbetssätt, samt hur man INTE bör göra. Därför får jag ödmjukast tacka Samtiden och Sverigedemokraterna för att ha gett ett nytt illustrativt exempel.

Henrik Malm Lindberg

Född och uppvuxen i Fors. Numer boende i Uppsala där jag är docent i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet samt verksam som utredningssekreterare vid Delegationen för Migrationsstudier (Delmi) under Justitiedepartementet.

Mer läsning

Annons