Annons
Vidare till salaallehanda.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturredaktörens val: Faran från skyn – Steve McQueen bland utomjordingar i kommunistskräckens Amerika

Artikel 6 av 7
Kulturredaktörens val
Visa alla artiklar

I ”Faran från skyn” får vi både möta en tänkvärd utomjording och den närmast utomvärldslige debutanten Steve McQueen. Samtidigt ser vi en subtil skildring av samtidens kommunistskräck och rädslan för Sovjetunionens imperialism.
På torsdag kväll visas Irvin Yeaworths klassiska science fiction-rysare i Kulturredaktörens val på Elektra.

Året är 1957 och vi befinner oss i en småstad i Pennsylvania. Tonårsgrabben Steve Andrews (Steve McQueen) uppvaktar den sköna Jane Martin (Aneta Corsaut) och har tagit med henne till en plats en bit utanför staden där de ska se den klara stjärnhimlen. Jane är lite avvaktande och misstänksam mot snyggingen Steve, är det inte hit han tar alla ”sina flickor”? Plötsligt ser de något falla från himlen, en meteorit, som inte slår ner långt ifrån dem och paret bestämmer sig för att se efter vad det är.

Alldeles i närheten av nedslagsplatsen bor en ensam gammal man (legenden Olin Howland i sin sista filmroll) med sin hund. Mannen ger sig ut för att undersöka nedslagsplatsen och finner där en krater med ett egendomligt äggliknande objekt i. Han petar på det främmande tinget med en pinne och det öppnar sig plötsligt. Inuti finner mannen en slemmig oformlig röd massa. Han sticker pinnen i röran och lyfter upp den för att undersöka den. Den gamle mannen inser snart att den levande börjar röra sig emot honom och plötsligt har den börjat äta sig in på hans arm och han drabbas av fruktansvärda smärtor.

När biologen Richard Dawkins och astrofysikern Neil deGrasse Tyson diskuterade fiktionens framställningar av utomjordingar, kom de fram till varelsen i amerikanen Irvin Yeaworths ”Faran från skyn” (1958) var den överlägset bästa och mest trovärdiga. De berömda vetenskapsmännen konstaterade att intelligens av den typ som människan utvecklat inte alls behöver vara den viktigaste egenskapen för en evolutionärt sett framgångsrik art och att det är osannolikt att vi kommer att påträffa intelligent liv som liknar oss själva, så som utomjordingar ofta framställs i böcker och filmer. Snarare kanske vi kommer att möta en parasitliknande livsform som den i Yeaworths film.

”Faran från skyn” skrevs av Kay Linaker, som själv hade en karriär som skådespelerska på Broadway och i Hollywood bakom sig och som sedan författare ett antal manus till olika B-filmer. Just ”Faran från skyn” brukar betraktas som hennes bästa och det var hon som skapade dess tänkvärda utomjording. Den förebådar inte så litet det fasansfulla väsen som sätter skräck i oss i britten Ridley Scotts drygt 20 år yngre film ”Alien” (1979). På samma vis är de två utomjordingarna en sorts biologiskt förfinade dödsmaskiner som sprids genom ägg och att parasitera på andra arters kroppar. Deras mordlystnad styrs av en närmast översinnlig drift och ingenting tyder på att människan ens kan börja förstå eller kommunicera med dem. Den stora skillnaden mellan de två varelserna är att utomjordingen i ”Alien” trots allt också har människoliknande drag, medan Yeaworths parasit åtminstone i sitt grundkoncept är en mer realistisk parasit.

Både ”Faran från skyn” och ”Alien” är tydligt influerade av den amerikanske författaren H. P. Lovecraft som under 1900-talets första årtionden återgav sina ruskiga visioner av det som kallats kosmisk skräck där utomvärldsliga och dimensionsöverskridande fasor plågar den obetydliga och värnlösa mänskligheten. I novellen ”Färg bortom tid och rum” (1927) slår en meteorit ner utanför en fiktiv stad i Massachusetts. Den bär med sig en utomjordisk livsform vars färg och skepnad är så främmande för människan att hon inte ens har begrepp för dem. Snart börjar tingesten sprida sig och omdana omgivningarna som en sorts parasit, människorna blir dödligt galna och personlighetsförändrade och växter och djur börjar omvandlas till helt nya arter. Även Lovecrafts kortroman ”Vansinnets berg” (1936) där forskare hittar spår efter varelser som tillhälften är växter tillhälften djur nedfrusna i Antarktis vars evolutionärt sett högt utvecklade egenskaper förbryllar. I ”Faran från skyn” spelar Arktis på så vis en viktig roll för att härbärgera för oss överlägsna varelser, men blir utifrån vår tid sett också en ironiskt svarthumoristisk kommentar med tanke på klimatförändringarna och vår egen arts självdestruktivitet.

Men frågan är om inte Steve McQueen ändå är filmens främsta utomjording. Han fick inte särskilt bra kritik för sin långfilmsdebut, men det handlade också om att hela McQueens gestalt är främmande för filmens 50-talslummiga stämning. Han är onekligen en man från framtiden. McQueen ska föreställa att vara 17 år i rollen som Steve, men redan som 28-åring ser han snarare ut att vara i 40-årsåldern och hans hårda manliga framtoning förebådar redan rollen som Vin Tanner i John Sturges ”Sju vågade livet” (1960), Frank Bullit i Peter Yates ”Bullitt” (1968) eller Carter ”Doc” McCoy i Sam Peckinpahs ”Getaway – rymmarna” (1972). Snart skulle McQueen bli en av de största stjärnorna i filmhistorien.

”Faran från skyn” presenterade också en annan stjärna för världen, nämligen den sedermera Polarprisbelönade kompositören Burt Bacharach, som skrev musik till filmen. Han hade då komponerat hits som Marty Robbins countrylistetta ”The Story of My Life” (1957) och Perry Comos svängiga melodi ”Magic Moments”. Ledmotivet till Yeaworths film heter likt originaltiteln ”The Blob” och framfördes av gruppen The Five Blobs under ledning av sångaren Bernard Knee, som hade sin storhetstid under 50-talet. Musiken är apart munter i relation till filmens mörka tema. Dess höjdpunkt är ett underbart saxofonsolo och låten blev en stor hit i USA 1958. Men musiken är också en del av filmens säreget komiska drag, ett annat sådant inslag är att småstadsungdomarna i filmen med stor entusiasm går och ser amerikanen John Parkers expressionistiska skräckfilm ”Daughter of Horror” (1955). Parkers poetiska film om en ensam kvinnas sexuella paranoia tonsatt av George Antheils avantgardistiskt industriella och mekaniska musik, brukar omnämnas bland det mest egendomliga som visats på en bioduk. Det är en medveten humoristisk motsägelse att 50-talets amerikanska småstadsungdomar så fängslade skulle se Parkers svårtillgängliga verk.

Själva ”Faran från skyn” blev också en stor hit. Filmen kostade knappt en miljon kronor att spela i dagens penningvärde, men drog mer än 30 gånger så mycket (Steve McQueen blev erbjuden att få tio procent av intäkterna, men nöjde sig med en lön på motsvarande drygt en kvarts miljon kronor i dagens penningvärde eftersom han inte trodde på filmens kommersiella potential). Kritikerna var inte alls lika förtjusta som publiken, de hade svårt att få grepp om ”Faran från skyn” och skådespeleriet underkändes. Samtidigt uppmärksammade de den vackra skildringen av Pennsylvanias småstäder, framför allt lilla Phoenixville (där filmen årligen uppmärksammas med en särskild stadsfest) där större delen av inspelningen ägde rum. De vackra färgerna och ljuset i ”Faran från skyn” är fortfarande en fröjd för ögat och i sig en konstupplevelse. Thomas E. Spaldings nära och ömma foto och Bart Sloanes fina scenografi och effekter prisades redan då, men ingen av dem fick sedan de karriärer de förtjänande.

Den tyskfödde Yeaworth växte själv upp i Pennsylvania och arbetade länge som radioproducent och filmskapare. Utöver ”Faran från skyn” regisserade han också science fiction-filmerna ”4D Man” (1959) och ”Dinosaurs” (1960), men ändrade sedan inriktning och skapade socialt inriktade verk som ”Way Out” (1967) om heroinmissbruk samt flera religiösa filmer. Yeaworth arbetade också tillsammans med den berömde evangelistpastorn Billy Graham med tv-predikningar och ordnade sedan under resten av sitt liv resor till Israel och Jordan för kristna amerikaner och byggde också temaparker med religiösa förtecken, bland annat i Amman.

Även om ”Faran från skyn” i flera avseenden inte blivit en bättre film med åren, betraktas den i dag som en kultklassiker och har också tolkats som en subtil skildring av det samtida amerikanska samhällets kommunistskräck och rädsla för Sovjetunionens imperialism gestaltat i den röda svällande parasiten som utplånar alla individer där den drar fram.

Klockan 18 på torsdag kväll den 31 oktober visas ”Faran från skyn” i Kulturredaktörens val på Elektra, kom och se en festlig klassiker!

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.