Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Euron kan vänta - inte reformerna

Artikel 11 av 39
EU-valet i Västmanland
Visa alla artiklar

Annons

Drygt 4000 miljarder euro under 20 år – så mycket har Italien förlorat på att byta sin lira mot euron, om man ska tro den tyska tankesmedjan Centre for European Policy.

I en uppmärksammad rapport från februari i år jämfördes den ekonomiska utvecklingen i eurozonen med liknande länder utanför den. Bara två av åtta studerade länder, Tyskland och Nederländerna, har tjänat på att byta valuta.

Men svårigheterna är uppenbara i att jämföra övergripande indikatorer i komplexa ekonomier och över lång tid. Hade exempelvis Sveriges ekonomi gått bättre om resultatet i folkomröstningen om euron 2003 blivit annorlunda?

I september 2012 kostade en amerikansk dollar 6,53 kronor och en euro 8,44. Idag kostar dollarn 9,28 och euron 10,52. Svenskarna har alltså blivit märkbart fattigare, till största delen på grund av riksbankens lågräntepolitik.

Eurokritikern kan å sin sida peka på just frånvaron av en egen riksbank som ett stort problem för skuldsatta länder som Grekland, Italien och Spanien.

Fast detta är inte ett misstag i konstruktionen av eurosamarbetet utan en stor del av själva poängen med det. Tanken var att frånvaron av möjligheter att manipulera valutan skulle tvinga fram strukturella reformer i likhet med dem Sverige genomförde på 1990-talet.

En viktig slutsats i CEP-studien är också att de länder som gjort detta – exempelvis reformerat skatter, arbetsmarknad och finanspolitiska ramverk – gynnats av att ha euron.

Andra, som Grekland och Italien, har låtit budgetunderskott och statsskulder skena utan att göra tillräckligt mycket för att vitalisera ekonomin. När de inte längre kan devalvera eller öka upplåningen och på så sätt ge konkurrenskraften en skjuts (i sig förkastliga åtgärder), leder EMU-medlemskapet till problem.

Sverige riskerar bli indraget i exempelvis spansk och italiensk skuldsanering. Det skulle säkerligen förändra svensk EU-opinion.

Även om budgetunderskotten i eurozonen minskat på senare år – 2017 var det bara Spanien som inte klarade kravet i den så kallade stabilitetspakten – är statsskulderna i relation till BNP fortfarande stora. När en lågkonjunktur eller ekonomisk kris slår mot Europa riskerar ännu en skuldkris att sätta hård press på flera euroländer.

Den viktigaste lärdomen är dock att det är viktigare vilken politik som bedrivs än vilket ansikte som sitter på mynten. Den svenska BNP-tillväxten per capita har de senaste åren varit mycket låg och ingångslöner, skatter och bostadsmarknad sänker tillväxten. Vi kan gott vänta med ett eurosamarbete, men ett ekonomiskt reformpaket brådskar allt mer.

Joakim Broman

Anmäl text- och faktafel

Annons