Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Många hälsade på Bosse där han kom åkandes i permobilen med hunden Prinsen stolt i knät

Annons

Min kusin Bosse Johansson finns inte längre. Den tappraste, tåligaste, minst gnälliga jag känner trots att han varit sjuk i halva sitt liv.

Efter ett slitsamt jobb med att leverera varor till Salabutiker orkade inte kroppen utan han hamnade till sist i rullstol. Många Salabor har nog sett och hejat på Bosse på väg ner till Karlbergs kiosk för att köpa kvällstidning åkande i sin permobil med sin lilla hund Prinsen stolt sittande i knät.

Hans fru Ulla som både jobbade utanför hemmet och skötte Bosse avled alldeles för tidigt – ett fruktansvärt slag för familjen. Jag glömmer aldrig Ullas begravning i kyrkan med Bosse i permobilen och Prinsen på fotpallen. Inte lång tid efter blev också Prinsen sjuk och dog, ett nytt hårt slag för Bosse. Men han kämpade vidare, bodde kvar i huset, lagade mat och körde dammsugaren sittande i rullstolen.

Åren gick och värken blev värre och värre, och till slut måste han flytta från huset. För oss släktingar är det helt otroligt att en människa orkar med så mycket sorg och så svår värk, och ändå oftast vara glad och med glimten i ögat prata gamla minnen.

Sista gången jag träffade Bosse en vecka innan han dog längtade han hem till sin altan på Jakobsbergsgården där han tillbringade alla soliga dagar och blev brunast av oss alla. I år blir han inte brun, men får istället träffa sin Ulla i himlen. Saknar dig Bosse.

Inger Eriksson