Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Matilda Molander: Polisvåld och uppror blev starten för Pride – 50 år sedan kravallerna vid Stonewall Inn i New York

Annons

Smutsiga golv, billiga drinkar utblandade med vatten, en jukebox. Det är inte den självklara platsen för starten av en av världens mäktigaste och mest framgångsrika politiska rörelser. Men det var på den sunkiga krogen Stonewall Inn i New York som det började för precis 50 år sedan. Pride.

HBTQ-personer var hårt ansatta i USA på 1960-talet. Homosexualitet var klassat som en psykisk sjukdom och behandlades på flera håll med kastrering eller elchocker. Så kallad cross-dressing, alltså att klä sig i kläder som är typiska för det andra könet, var förbjudet i bland annat New York.

Att som öppet HBTQ få ett arbete var, om inte omöjligt, så mycket svårt. Många transpersoner levde som utstötta och försörjde sig som sexarbetare. På grund av ständiga polisrazzior mot barer och klubbar där HBTQ-personer vistades var de hänvisade till ett fåtal ställen, ofta drivna av maffian. Ett sådant ställe var Stonewall Inn.

Kvällen den 28 juni 1969 var en lördagskväll som många andra. Hits i högtalarna och ett klientel som främst bestod av HBTQ-personer dansade tryckare. Plötsligt stängdes musiken av och ljuset tändes. En polisrazzia. Gästernas identiteter kontrollerades, personer som misstänktes ha ett annat biologiskt kön än deras kläder antydde ombads visa vad de hade mellan benen. De lesbiska kvinnorna hölls avskilda i den bakre delen av klubben och utsattes för sexuella trakasserier av polismännen. Än så länge egentligen inget som avvek från den vanliga rutinen.

De som släpptes ut från klubben väntade utanför för att se hur det gick med vännerna. Plötsligt förs en lesbisk kvinna ut i handfängsel, hon gör motstånd och polismännen slänger brutalt in henne i bilen.

Då är det något som händer. Folksamlingen utanför får nog och börjar att kasta mynt mot poliserna inne på klubben. Mynten blir till stenar och brinnande flaskor. Fler och fler människor samlas. Poliserna inne på baren fruktar för sina liv och ledaren för insatsen ger poliserna skarpa tillsägelser att inte skjuta, han vill inte ha ett blodbad. En civilklädd polis lyckas till slut smita ut bakvägen och kalla på förstärkning. Kravallpolis skingrar folkmassan och släpper ut poliserna.

Men upproret går inte att stoppa. Ryktet om protesterna mot polisens behandling av HBTQ-personer sprids, flygblad uppmanar fler att ansluta. Och det gör de. I fyra dagar pågår kravallerna på gatorna kring Stonewall Inn. Soptunnor sticks i brand och dragqueens och transpersoner går dansande i första ledet mot kravallpoliserna.

När protesterna till slut ebbar ut är deltagarna utmattade och blåslagna, men också upplyfta och fyllda av kraft. Hela sina liv har de sprungit från polisen, nu har de fått polisen att backa. Några ser potentialen för en ny rörelse, det får inte stanna här.

En månad senare ordnas en liten minnesmarsch från en park i närheten till Stonewall under rop om ”Gay Power!”.

En grupp deltagare bestämmer sig för att organisera kampen och startar organisationen Gay Liberation Front. Ett år senare ordnar de den första stora marschen. Deltagarna är rädda, många övar på självförsvar för att vara redo för attacker från HBTQ-motståndare. Men ingenting händer.

Marschen går genom centrala New York, människor längs med vägen vänder inte bort blicken utan lösgör sig från åskådarna och går med i marschen. Tusentals människor deltar.

Det här är världens första Prideparad.

De kommande åren driver Gay Liberation Front högljutt frågor om homosexuellas rättigheter. Sodomilagarna upphävs, sjukdomsklassningen tas bort.

Och varje år marscherar de för sina rättigheter. I New York, och sedan i allt fler amerikanska städer. Två år senare hålls den första marschen i London och Berlin. 1977 i Stockholm, 1981 i Paris. 2003 i Taipei.

50 år efter upproret går Prideparaden genom Surahammar och Västerås. Senare i sommar går den genom Sala, Fagersta och Hallstahammar.

Som Stonewall-aktivisten Karla Jay säger i en intervju med Sveriges Radio: ”arvet från Stonewall är att vi kan leva det liv vi vill”. Det arvet får vi högtidlighålla idag.

Anmäl text- och faktafel