Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Matilda Molander: Vi lever i självgodhetens tid

Annons

Ännu ett parti har hållit presskonferens och krävt hårdare tag. Mot fuskare, mot invandrare, mot bråkstakar, eller vad det nu var.

Retoriken är numera densamma, oavsett samhällsproblem.

Problemen orsakas av någon annan som inte sköter sig och ska nu lösas genom att denna andra ska kontrolleras hårdare, ställas inför högre krav, eller få strängare straff.

”Kravpolitik” kallas det. Och visst handlar det om krav. På någon annan.

För det är ju alltid någon annan som inte sköter sig och som måste utsättas för hårdare tag. Jag själv, jag gör mitt bästa. Och om jag mot förmodan inte gör mitt bästa så finns det en anledning. Det var ju för att jag inte ville låta dagispersonalen vänta som jag körde lite för fort. Hade jag bara inte varit så trött så hade jag gått hela vägen till återvinningen. Och så vidare, och så vidare.

Det är visst något psykologiskt fenomen som gör att vi människor alltid tror oss själva om mer gott, och alla andra om mindre. Gott så, det är väl skönt att tycka att man är rätt bra ändå. Jag gör likadant.

Men när hela politiken ska bygga på det så har det gått för långt. Det står mig upp i halsen. Självgodheten.

För det är kravpolitikens rätta namn: självgodhetens politik.

Partiledare efter partiledare kliver upp på scen och försöker övertyga väljarna om att just de kommer att ta i med de allra hårdaste handskarna mot alla som, till skillnad från partiledaren och hens potentiella väljare, inte sköter sig. Hurra!

Men herregud. Människor gör väl för sjutton i de allra flesta fall så gott de kan.

Ibland blir det inte bra, ibland blir det fel och det måste rättas till. Absolut. Vissa fuskar, stjäl och slår sig fram. De ska stoppas, definitivt.

Men jag orkar inte med ett politiskt samtal som bygger på grundantagandet att alla andra på olika sätt ska tvingas att skärpa sig.

Jag orkar inte med självgodhetens politik.

Anmäl text- och faktafel