Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svårt att få hjälp

Annons

Min tidigare så aktiva mamma råkade förra försommaren cykla omkull och slå i huvudet. Då började problemen.

Hon blev dement och situationen förvärrades. Hon började promenera ute på sena kvällar och nätter. Hon fick så småningom hjälp av hemtjänsten en gång per dag. Det var efter mycket övertalning som hon gick med på det. Hon kunde, enligt henne själv, naturligtvis klara sig själv.

Hon bor ensam sedan många år i en vanlig lägenhet. Hon är på grund av sin sjukdom inte alltid så lätt att ha att göra med och vill ogärna släppa in personer hon inte känner.

Hon började bli ännu mer förvirrad och hemtjänstens uppgifter utökades till städning var tredje vecka och hjälp med inköp och dusch varje vecka. Personalen har verkligen ställt upp.

I somras pratade jag med handläggare om att hon borde få ett annat boende på grund av sina nattliga promenader.

Jag fick då beskedet om att en massa procedurer skulle genomföras först. Den första var en demensutredning av en läkare. Jag beställde tid på Sala Norra och utredningen genomfördes den 23 juli.

Hon skulle även bli kallad till hjärnröntgen, men tiden gick och ingen kallelse kom. Jag ringde igen och vi fick en tid.

Återigen väntan. Inget utlåtande. Jag ringde vårdcentralen igen och i mitten av november kom äntligen ett skriftligt bevis på att mamma har en begynnande demens som försämrats de sista månaderna.

Den 1 december blev jag uppringd 6.45 av polisen som kört henne hem svårt nedkyld. Det var minus 20 grader och hade varit på väg till Saladamm, där hon bodde för över 35 år sedan.

Jag ringde handläggare inom vård och omsorg, äldreomsorg utan resultat. Jag höll i en och en halv vecka på med mina försök och att prata in på telefonsvarare. Ingen hörde av sig.

Tio dagar gick utan att jag får kontakt med någon handläggare i äldreomsorgen och jag blev återigen uppring av polisen. Den här gången var mamma ute en tidig söndagsmorgon i ”bara” –13 grader. Hon hittades helt förvirrad.

Till slut, efter tolv dagar, får jag äntligen kontakt med en handläggare. Möte bestäms hemma hos mamma samma eftermiddag.

Jag fick, som tidigare, information om att ett annat boende kräver insatser från min sida. Inget annat boende kan bli aktuellt för mamma förrän hon har en ”god man”. Fyra sidor papper ska fyllas i och personbevis ska bifogas samt läkarintyg på demens.

Det läkarintyg som jag redan skickat till handläggaren förkastades av honom. Det uttrycker, enligt handledaren, inte mammas problem.

Denna procedur att få fram alla handlingar och sedan skicka dem till tingsrätten i Västerås för att få ett beslut kommer säker att ta åtskilliga veckor med tanke på stundande jul- och nyårshelg.

Nästa morgon tar jag alltså återigen kontakt med Sala Norra för att få ett nytt demensutlåtande. Sjuksköterskorna där höll på att gå i taket när jag berättade om vad handläggaren sagt om mammas situation. Enligt dem finns det visst möjlighet för en förvirrad person att få akut, tillfälligt boende. (I mina öron låter det rimligt. Så bör det ju vara.)

En av sjuksköterskorna försöker hela dagen att få kontakt med mammas handläggare. Naturligtvis utan resultat, trots ett meddelande på telefonsvarare.

Jag tycker det är helt horribelt att man ska behöva vänta tolv dagar innan man får kontakt med någon ansvarig efter sådana här händelser. Går verkligen byråkratin före sunt förnuft?

Varför ska det krävas en massa skriftliga ansökningar innan man får någon hjälp? Vad gör man som anhörig? Hinner mamma få någon hjälp innan hon vid nästa nattpromenad kanske ramlar, blir liggande och fryser ihjäl?

Kan någon av Sala Allehandas läsare, som varit i samma situation, svara på min insändare och ge mig något råd om vad jag ska göra?

Hjälplös och förtvivlad dotter, Sala

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons