Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Mandelas försoningspolitik förblir viktigt föredöme

Annons

Den långa kampen mot rasåtskillnad

Nelson Mandela med Sydafrikas nuvarande president Cyril Ramaphosa. Foto: David Brauchli, AP/TT

I går var det 100 år sedan Nelson Mandela föddes. Han vigde sitt liv åt kampen mot rasåtskillnad - apartheid - i Sydafrika och fick som ANC-ledare och president leda landet sedan apartheidregimen fallit. Trots årtionden som fängslad stod Mandela efter frigivandet för försoning och han avgick efter en presidentperiod.

Det är alltför få ledare som har den moraliska och personliga styrkan, i synnerhet om de har störtat en tidigare förtryckarregim. I dag ser vi, som tidigare president Obama framhöll i ett tal till Mandelas minne, oroande exempel på länder som blir minde demokratiska. "Starka" ledare ser till att behålla makten och undergräva demokratin.

Kampen mot rasåtskillnaden tog lång tid, och engagerade många människor och organisationer i Sverige. Inte minst i Västerås, där domprost Gunnar Helander var nationellt och internationellt känd som orädd apartheidmotståndare.

Det var en enveten och segdragen kamp. Krav på bojkott väcktes redan på 1960-talet, och många aktioner som bössinsamling, flygbladsutdelning och demonstrationer genomfördes.

Men det dröjde med politiska beslut. 1979 fick Ullstenregeringen igenom ett förbud mot nyinvesteringar. Under 1980-talet kom flera skärpningar, som förbud mot import av jordbruksvaror, rätt för kommuner att fatta egna beslut om bojkott av sydafrikanska varor och till slut ett handelsförbud. Befrielserörelser i södra Afrika fick omfattande svenskt bistånd, en hel del hemligt.

Riktigt heltäckande blev dock isoleringen aldrig, svenska företag kunde övervintra. Men Sverige gick tveklöst i spetsen bland västländer i kampen för att bekämpa den vita minoritetsregimen i Sydafrika.

Men Sverige gick tveklöst i spetsen bland västländer i kampen för att bekämpa den vita minoritetsregimen i Sydafrika.

Värt att notera är likheter med den i dag så populära Gal-Tan-skalan, där annat än höger-vänsterfrågor sägs dela partier. Liberaler och grupper till vänster om Socialdemokraterna var, liksom när det gällde biståndets storlek, pådrivande för att isolera Sydafrika. Konservativa var emot, Socialdemokraterna splittrade och mer försiktiga.

Men plötsligt hände det. Runt 1990 föll kommunistregimerna i Östeuropa och dåvarande Sovjetunionen. Regimen i Sydafrika hade framställt sig som ett bålverk mot kommunismen.

Nu försvann det argumentet och västvärldens krav på förändring växte. Regimen gav efter, hävde förbudet mot ANC och frigav Nelson Mandela.

Apartheid avskaffades och ANC vann det första valet med allmän och lika rösträtt i Sydafrika. Mandela blev president.

Det var en tid då demokrati och frihet hade framgångar på många håll. På senare år har tyvärr, om än med en del undantag, vinden vänt. Det handlar dock om vågrörelser, jämfört med tiden då svenskar stretade på mot apartheid är världen ändå mer fri i dag.

Det handlar dock om vågrörelser, jämfört med tiden då svenskar stretade på mot apartheid är världen ändå mer fri i dag.

Många svenska antiapartheidaktivister påverkades av 1960- och 70-talets starka socialistiska vänstervåg. Stödet skulle ges villkorslöst, de socialistiskt dominerade befrielserörelsernas beslut respekteras. Det bidrog till att en del bistånd slösades bort och att övergrepp accepterades.

När rörelser efter väpnad kamp tar makten har de ofta svårt med tolerans och mångfald. Det gällde också länder i Södra Afrika, som Zimbabwe. Även i Sydafrika finns korruption och tendenser till maktfullkomlighet från det styrande ANC.

När rörelser efter väpnad kamp tar makten har de ofta svårt med tolerans och mångfald.

Den korrumperade presidenten Jacob Zuma tvingades dock, om än sent, bort, och ersattes av Cyril Ramaphosa. Förhoppningsvis kan Nelson Mandela förbi ett föredöme i sitt hemland

Anmäl text- och faktafel

Mer läsning

Annons