Annons
Vidare till salaallehanda.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skönhetens lov – biskop Mikael Mogren om de textila konstskatterna som fyller våra kyrkor

I Dalarna och Västmanland finns ett värdefullt kulturarv. I landsortskyrkor som Himmeta, Folkärna, och Bjursås förvaras textilier vars formspråk är ett arv från romarriket.
Biskop Mikael Mogren berättar historien om konstskatter som används på samma sätt i dag som för två tusen år sedan.

Till det trista som den segdragna farsoten för med sig hör att utställningen Manligt mod(e) har fått ställas in. Den skulle ha öppnat i mars 2021 på Waldemarsudde i Stockholm och varit en bred exposé över mansklädernas historia. Anders Zorns målarrock från Zorngården i Mora var tänkt att hänga bredvid festkläder från de kungliga samlingarna. En av huvudattraktionerna skulle ha varit kröningskåpan från Västerås domkyrka. Nu blev det inte så. Kröningskåpan fick stanna i Västerås domkyrka.

Kröningskåpan beställdes till biskopen i Västerås för att den skulle bäras vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning år 1751. Den är vävd i guldbrokad och tillverkad i Paris. Mönstret har en ymnig blomsterprakt i olika färger. Beställningen kom från kungen men räkningen på två tusen daler kopparmynt skickades till domkapitlet i Västerås. I sitt stora verk "Katedralen i Västerås "(Langenskiölds förlag 2019) berättar Fredrik Bedoire att de resurserna inte fanns i domkapitlet när räkningen kom. De fick ta ett lån av domkyrkan som flera år senare efterskänkte skulden. Kröningskåpan visade sig vara en slitstark investering eftersom den kom att bäras långt in på 1900-talet. En och annan i Dalarna och Västmanland minns säkert gudstjänster med biskop John Cullberg på 1950-talet, när kröningskåpans guldskimrande pastellfärger lyste under kyrkvalven.

Paramentik är den vetenskapliga termen för forskningen om kyrkans textila formspråk. Inom paramentiken undersöker forskarna de plagg som används i liturgin, det vill säga de liturgiska kläderna. De analyserar det kommunikativa samspelet där kläderna förstärker förkunnelsen. Forskarna tittar också på tillverkning och utseende eftersom gudstjänsternas plagg ofta är vackra och påkostade. Det är inte konstigt om någon frågar vad de där dyrbarheterna har i kyrkan att göra: Kräver inte kristen tro enkelhet? Svaret är att kristendomen på samma gång rymmer både överdådet och den radikala enkelheten. Så är det även i vår tids Sverige där många firar jul och påsk med ett överdåd av pynt, mat och godis. På samma gång är kristen tro en drivkraft i kampen för medmänsklighet och rättvisa i samhälle och värld. De två sidorna av kristen tro behöver varandra. Det festliga överdådet har levt jämsides med rättvisekampen genom kristendomens historia och jag kan bara hoppas att de ska fortsätta att befrukta varandra.

Redan tidigt i filosofins historia talades om skönheten som ett kännetecken på Guds närvaro. När jag i tjugoårsåldern första gången kläddes i liturgiska kläder märkte jag direkt vilken skillnad de åstadkommer, och vilken kraft de kan förmedla: På gudstjänster gör de liturgiska kläderna tydligt att vi som bär plaggen inte företräder oss själva, utan Kristus.

Det syns på de liturgiska kläderna vilket som är bärarens uppdrag, för med skillnader i klädedräkten anges kyrkans olika vigningar: Biskopen känns igen på mitran och kräklan, liksom på biskopskåpan. Alla prästvigda kan bära mässhake vilket är det poncholiknande plagg som prästen eller biskopen ikläder sig när de ska leda mässan, alltså gudstjänst med nattvard. När det gäller alban som är prästens och biskopens vita linnedräkt, så kan den även bäras av diakonen. Till diakonernas kläder hör även den mer ovanliga dalmatikan. Vid vigningarna hänger biskopen ett långt band, en stola, över vigningskandidatens axlar. I svenskkyrklig tradition visar stolans placering vilken tjänst som bäraren är vigd till: Diakonen korsar stolan vid höger höft, medan prästen korsar den framtill. När det är en biskop fäster hon eller han stolan så att den faller rakt ner.

Profeten Jesaja talade tidigt om textiliernas betydelse. Han brukar räknas till antikens största författare och han anses vara den främste av de judiska profeterna. År 744 före Kristus utspelar sig den skildring som Jesaja beskriver som sin kallelse till profet. Det skedde med stor dramatik: Trösklarna skakade i sina fästen och rök spred sig i Jerusalems tempel. Änglar ropade "helig, helig, helig!". Samtidigt föll Guds mantelsläp ner från en upphöjd tron och fyllde hela templet. Jesajas skildring är både överväldigande och konkret: Det är ett mantelsläp – ett tygstycke - som markerar Guds närvaro.

I traditionen från Jerusalems tempel har de kläder som används i kyrkornas gudstjänster ofta varit praktfulla. Men början var skral, för i de två hundra åren närmast efter Jesus fanns inga resurser till dyrbart konsthantverk. De som tjänstgjorde i kristna gudstjänster fick i stället bära sina finaste privata kläder. Det var först med kristendomens etablering i statsmakten under 300-talet som den verkliga prakten introducerades och de som tjänstgjorde vid gudstjänsterna kläddes i det kejserliga hovets påkostade dräkter: I Rom och Konstantinopel gällde stor prakt i offentlig verksamhet och så blev det hädanefter även i kyrkorna. Det var vid den här tiden som de liturgiska kläderna fick den form som de har behållit till våra dagar. Fram till ungefär 700-talet var det ingen skillnad mellan de dräkter som diakoner, biskopar och präster bar under gudstjänsterna, och deras kläder utanför. Den uppdelningen kom först när germanernas bruk av byxor, skjortor och jackor fick genomslag. Då följde inte gudstjänstplaggen med i utvecklingen. I stället började de utmärka sig gentemot annat mode. I och med germanernas påverkan blev de liturgiska kläderna speciella och ålderdomliga.

Det där att kyrkorna framstår som bevarare av det som varit tidigare har ofta kommit igen genom historien. Ett exempel började kring Franska revolutionen och fortsatte under 1800-talet. Under den perioden förlorade männens kläder mycket av sin yttre glans. Mörka färger började ses som manliga och snitten för männen skulle vara enhetliga och raka. Mansklädernas färger dämpades ner. Kostymen gjordes till männens standardplagg och liksom arbetskläder och uniformer skulle den ha dova kulörer. I kyrkan blev det inte så. Där är fortfarande färgglädjen i kläderna en levande tradition.

I Sverige var 1900-talet en höjdpunkt i produktionen av liturgiska kläder. Då växte en önskan fram inom i stort sett alla Svenska kyrkans församlingar att det i varje kyrka skulle finnas en full uppsättning av liturgiska textilier. På många håll var det de kyrkliga syföreningarnas kvinnor som samlade in pengarna. Syföreningarna har varit kraftfulla rörelser i Sverige och många är fortfarande livaktiga. Det är kanske inte allmänt känt hur dessa kvinnor skapade resurser för sjukvård och internationellt arbete. De har också bidragit till kyrkomiljöerna och donerat altarnas och predikstolarnas utsmyckning, liksom kormattor, bårtäcken och liturgiska kläder. Även i dag skänks konstnärliga textilier i avancerat hantverk till kyrkorna och givare är många gånger syföreningarna.

Det som föreningarna under 1900-talet köpte – eller skapade själva - var i regel ritat av framstående textilkonstnärer som Sofia Widén, Anna Lisa Odelqvist-Kruse eller Agda Österberg. Flera skickliga textilkonstnärer är västeråsstiftare genom sin anknytning till Dalarna och Västmanland: Alice Lund Textilier heter en ateljé i Borlänge och därifrån levererades nyligen en magnifik kormatta till Stora Tuna kyrka. Märtha Gahn från Kåfalla i Västmanlandsdelen av Örebro län var en tidig textil storstjärna. En lysande blå kormatta som hon har ritat pryder hennes hemkyrka i Fellingsbro. Textilkonstnären Alf Munthe hade sin ateljé i Tibble by i Leksand. Han fick förra året sina konstverk uppmärksammade i en vacker och grundlig antologi: "Alf Munthe: den mjuka arkitekturens mästare" (Gidlunds förlag, 2020).

I Dalarna och Västmanland finns en viktig samordnare inom textilkonsten. Där arbetar sedan 1989 en textilkonsulent som är anställd av Västerås stift och betald av medlemmarna i Svenska kyrkan. Hon heter Berit Lundqvist och är en doldis i förhållande till exponeringen av hennes konstverk. Det är Berit som ligger bakom textilierna i de barnens altarskåp som är nya tillskott i många kyrkor. Där kan barn fira gudstjänst och samtidigt klä sig som präst, diakon och biskop. Det blev en viral succé när bilder av åtta barnbiskopar spreds över världen 2015. Barnen representerade de åtta kontrakten i stiftet och de välkomnade mig som ny biskop. Ett av barnen stack ut! Bland de sju blåklädda barnen stod en flicka i grönt. Hon representerade Falu-Nedansiljans kontrakt och hennes gröna biskopsdräkt hör hemma i Leksands kyrka. Till Leksands barnaltarskåp har Berit nämligen sytt gröna liturgiska kläder.

Berit Lundqvist har också skapat biskopskläder i vuxenstorlek. I Västerås domkyrka förvaras den röda biskopskåpa som var en 50-årspresent till Claes-Bertil Ytterberg. Berit fick inspirationen till mönstret av Gäddeholmsteglet i golvet framför Rudbeckiusgraven i domkyrkan. Den andra av Berits biskopskåpor är vit med dekorationer i klart lysande blått. Det var den praktiskt sinnade Thomas Söderberg som insåg behovet av en resekåpa som var lätt att packa och transportera. Den fick namnet "Vatten för livet", ett ämne som verkar bli ännu mer aktuellt i framtiden.

Det anas en global samhörighet i de liturgiska klädernas yttre former. I lantliga sockenkyrkor som Himmeta, Folkärna och Bjursås förvaras liturgiska plagg vars formspråk är ett arv från romarriket. Generationers bruk har gjort dem till ett levande arv som angår hela mänskligheten. Det finns människor över hela jorden som kan avgöra plaggens funktioner eftersom de förenar ortodoxa kristna med lutheraner, anglikaner och katoliker. För de tre sistnämnda konfessionerna är även färgspråket gemensamt: Det är därför det är vitt eller guld på stora högtider som jul och påsk. Violett hör hemma i advent och fastan. Rött ska det vara till martyrdagarna och pingsten. Svart bär många på långfredagar och begravningar, medan grönt framför allt är färgen under den långa trefaldighetstiden som börjar i juni och slutar i november. Det där var sådant jag lärde mig på lågstadiet under 1970-talet. I skolmaterialet stod det om kyrkoårets färger och det bidrog till läskunnigheten i det internationella liturgiska språk som är nedärvt genom århundradena.

De liturgiska kläderna är en aktiv del av det stora sammanhang som kristen tro förmedlar, just för att samma kläder används i många generationer: Tidevarv komma, tidevarv försvinna, heter det i en älskad psalm och särskilt tydligt upplever jag det vid dopen. När jag tar barnet i famnen och öser vatten i den Treeniges namn, då är det mer än själva dophandlingen som förmedlas genom århundradena. Dopet ger även samhörighet och förankring. Släktingarna runt barnet firar både jul, äter påskägg och döper sina barn. På så sätt överför familjen traditioner som håller ihop generationernas långa kedja. De liturgiska kläderna, liksom barnets dopdräkt, bekräftar att samhörigheten och förankringen överskrider såväl tiden som rummet.

Ofta lägger jag märke till att människor möter diakonen, prästen och biskopen som bärare av något annat, något som inte låter sig beskrivas. Det blir högtid, och jag skulle vilja kalla det för helighet, när en liturgiskt klädd individ utför kyrkliga handlingar. Det verkar göra trösten och omsorgen effektivare.

Någon skulle kanske invända att varken tröst eller omsorg sitter i kläderna. Så är det förstås. Ändå vill jag hävda att de liturgiska kläderna både förkunnar och förmedlar. De förmedlar helighet eftersom de är en del av en helhet där de bidrar till djupa värden som skönhet, samhörighet och förankring. För egen del kan jag säga att de liturgiska kläderna bär jag som en del av uppdraget, och jag upplever att kläderna bär mig. Klädernas budskap är tydligt: Det är inte oss själva vi företräder, utan Kristus.

Mikael Mogren

Biskop, Västerås stift