Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ÖFK:s "tuffing" är inte så hård som alla tror: "Jag är en fredsstiftare"

/
  • Douglas Bergqvist vill inte ta
  • Douglas Bergqvist vill inte ta

Vem är tuffast i Östersunds FK?
Douglas Bergqvist, säger kanske de flesta. Men det säger han inte själv.
– Utåt kanske jag ser tuff ut, men jag är faktiskt en fredsstiftare, säger han.

Annons

Inte många i superettan kan mäta sig med Bergqvist när det gäller närkampsspelet i luften och på marken.

Ingen i Östersunds FK går in med samma frenesi och aggressivitet i närkamperna som Douglas. Han vinner nio av tio dueller och verkar älska det spelet.

Inte så konstigt eftersom han är uppväxt i det tuffa fotbollsklimatet i England, där det fysiska momentet är prioriterat. Där är det så tufft att en hårding som Douglas Bergqvist ibland hade svårt att hävda sig när han var i junioråldern.

– Engelsk fotboll skapar definitivt en tuffhet hos spelarna. Jag är glad att jag växte upp i England. Det har hjälpt mig att bygga en grund som spelare, bland annat med fysiken.

Där anses det väl larvigt att spela på konstgräs, som vi gör i Sverige?

– Ja, jag tror inte att de tycker konstgräs är riktig fotboll. Det var svårt även för mig när jag kom hit i fjol, men nu älskar jag det.

Va! Men konstgräs uppmuntrar ju inte närkampsspel, som du gillar!

– Jo, men jag är inte bara en närkampsspelare. Jag gillar verkligen att lira också. Sättet som vi spelar på i ÖFK, "ticki-tacka"... det har jag verkligen utvecklat. Dessutom måste man ha konstgräs här upp i Norrland. Det går inte att lyckas annars.

Apropå tuffhet; Spelstilen och den stora tatueringen på högerarmen vittnar om att han har en hård sida, men Douglas själv tillbakavisar det.

– Folk tror att jag är en hårding, men det är bara som det verkar utåt. Innerst inne är jag en fredsstiftare. Jag startar aldrig bråk, jag är hellre en person som går mellan de som bråkar. Jag har aldrig varit något problembarn. Jag är en respektfull person. Jag var alltid mycket duktig i skolan och blev till exempel aldrig hemskickad.

Douglas Bergqvist växte upp i Ekerö, i Stockholm, men vid sjuårsåldern tog föräldrarna beslutet att lämna Sverige. Pappan hade fått ett chefsjobb för ett sportklädföretag i England och hela familjen flyttade till Ascot, strax utanför London.

Det hela var förstås en dramatisk livsvändning i en ung pojkes liv.

– Det var jättetufft att lämna alla kompisar. De första sex månaderna var svåra.

Tanken var att stanna i England i två till fyra år, men de planerna skrotades snabbt. Familjen Bergqvist stortrivdes i Londonförorten Ascot och i dag är alla förutom Douglas fortfarande kvar.

– Vi älskade livet i England. Min illebror är 16 år och har i princip haft hela sin uppväxt i England. Han och min syster kommer nog aldrig att flytta.

Åker du tillbaka och hälsar på ibland?

– Ja, så fort jag kan. Jag var där förra veckan. England är ändå mitt verkliga hem.

Hur mycket engelsman är du?

– Rätt mycket. Här i Östersund umgås jag mest med de engelska killarna i laget. Då kan vi också prata engelska varje dag.

Under uppväxtåren var det bara idrott som gällde för Douglas. Nu har han fått ett bredare synfält på livet. Det tackar han sin pappa för.

– Pappa är väldigt smart. Han har varit på mig att göra andra grejor än att bara spela fotboll. Som proffs har man mycket tid över och nu har jag börjat plugga igen.

Psykologi och fastigheter är två av de områden Douglas satt tänderna i. Totalt har han läst tre-fyra kurser och han kan se sig själv jobba inom fastighetsbranschen i framtiden.

Dessförinnan vill han snickra till sig en så bra fotbollskarriär som möjligt. Helst i sitt hemland.

– Jag tror att många spelare drömmer om spel i England. Det finns en sån passion där och det är den sidan jag gillar. Där betyder fotbollen så mycket mer än i Sverige. Det är definitivt min dröm att komma tillbaka dit.

Hur ambitiös är du?

– Mycket. Jag vill spela så högt upp som möjligt. Jag vill spela i Premier League, men även i svenska landslaget. Man måste ha något att drömma om. Jag tränar extra och satsar på att bli så bra jag kan. Inget kan stoppa mig, säger han med bestämd min.

23-åringen gör sin andra säsong i Sverige och ÖFK. Kanske blir det en tredje, men inget är givet. Hans kontrakt går ut i höst och eftersom han helst vill spela i England, kan det bli en flytt tillbaka.

Apropå ÖFK; vad var svårast när du lämnade England och flyttade till Norrlands inland?

– Hemlängtan. Jag hade alltid bott hemma och det var tufft att komma hit, bo själv och allt runt omkring. Men nu trivs jag. Vi har blivit som en familj.

Fotbollslivet i Sverige har bjudit på nya upplevelser. Till exempel "nesan" att bli ställd utanför laget.

– Innan jag kom hit hade jag aldrig blivit petad. Men Graham gjorde det. Det var svårt, men jag har hanterat det bra eftersom han gör det för lagets bästa.

Graham Potter är en man som Douglas högaktar.

– Den bästa tränare jag haft. Han är så smart och är flera steg före motståndarnas tränare. Dessutom är han bra i det individuella ledarskapet, mot varje enskild spelare. Han har en fin framtid.

Åtta frågor

1. Beskriv din uppväxt?

– Den var väldigt bra. Vi bodde i Ekerö (Upplands län) och vi levde fritt och enkelt. Man kunde vara oberoende. Vi var ute och lekte och spelade i grannskapet. Vi kunde vara ute till natten, spela fotboll, cykla och vara med kompisar. Det var helt annorlunda jämfört med England, där allt är mer strikt. Där är det mer säkerhet. Föräldrarna skjutsar sina barn till aktiviteter. Jag är jättetacksam för min uppväxt.

2. Vad tycker du minst om hos dig själv?

– Jag kan vara aggressiv på planen. Det beror kanske på att jag alltid vill vara bäst. Ibland vill jag för mycket. Men jag jobbar på att lugna ned mig.

3. Har du någon favoritpryl?

– Ja, två saker från min barndomstid, som är minnen från när jag växte upp. Ett gosedjur i form av en apa och ett kors. Korset fick jag när jag föddes, men det försvann och i fjol fick jag tillbaka det, säger Douglas och fingrar på korset runt halsen.

4. Vilken person skulle du helst vilja träffa?

– Oj, det var en djup fråga! Richard Branson (engelsk affärsman). Jag har läst hans bok och jag skulle vilja veta vad han tycker i olika ämnen. Men även Roy Keane. Jag har läst flera biografier av fotbollsspelare och Keane är intressant.

5. Tror du på Gud?

– Ja.

6. Har det alltid varit fotboll för dig?

– Nej. När jag var liten spelade jag bara ishockey, men när vi flyttade till England bytte jag. Jag tror att jag skulle ha kunnat ha blivit riktigt bra i ishockey. Idrott har i alla fall alltid varit mitt intresse. Bästa ämnet i skolan var "physical education" (idrott).

7. Vad är det bästa med Sverige?

– Det är ett väldigt vänligt och välkomnande land. Man känner sig uppskattad. Folk dömer inte utan låter människor vara som de är.

8. Det bästa med England?

– Det är ett ambitiöst land, ett möjligheternas land. Du blir uppmuntrad att leva livet, att ge dig ut på äventyr och utforska dina intressen.

Läs också:

Moons föräldrar positiva till förlängning med Djurgården

Hyllningar och vila för lördagens ÖFK-hjälte Jamie Hopcutt: "Skönt att göra mål och vinna för fansen"

Mer läsning

Annons