Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne av Margareta Juhlin

Annons

Två mellansvenska radhuslängor i rött tegel på tidiga 1970-talet. 8 + 8 familjer bodde där, mitt i ett litet pitoreskt villaområde, nedanför kullen med det rödteglade, gamla borgliknande Vattentornet, från vilkets granittrappa man såg ut över hela staden.

”Vad är det där, där långt borta?”, undrade min då svårt synskadade och sedermera helt blinda och sedan flera år bortgångna barndomskamrat. ”Det är lasarettet” svarade jag, och betraktade det tillika rödteglade höghuset som stack upp i horisonten. Däremellan, andra bostadsområden, parker och grönområden, dammar och något enstaka kyrktorn.

I kanske hälften av radhusen bodde barnfamiljer. Vi barn sprang mellan varandras hem, antingen på den asfalterade framsidans alla uppfarter, där mestadels Volvos och Saabar samt en vältvättad gammal Morris stod parkerade. Eller på den gräsmatteförsedda baksidan, där låga staket ramade in varje hus egen lilla täppa, och där det utanför dessa bildades en långsmal gräsplan med buskar, där man kunde spela fotboll på somrarna eller bygga snögrottor på vintrarna.

Två av familjerna som då bodde där, för många decennier sedan, skulle komma att (konditionalis) ”knyta förbund i den lund, där de härliga lagrarna gro”. Våra föräldrar jobbade inom skolan, och vi barn lekte ”Röda Vita Rosen”, spelade bollsporter och instrument, klättrade i träd, slogs, cyklade omkull, och sprang till Tant Bäckström och fick nybakade bullar och kakor.

I över 20 år firade familjerna Jul tillsammans, och trots att vi barn växte upp, blev vuxna, sedan medelålders och de äldsta numera snart pensionsmässiga, behölls traditionen med föräldrarna i salongen och vi ”barn” i köket. Samvaron präglades av diskussioner, bildning, humor, sång och kärlek samt yrkesverksamma och mycket starka mammor.

Med tiden flyttade alla, till andra städer och andra länder, och nya familjer bildades med nya lekande barn. För att citera Povel Ramel, ”som nu har vuxit upp, och gift sig och fått barn, som just har slutat skolan och gift sig och fått barn”.

Men så plötsligt har föräldragenerationen, den där första med Saabarna, de intellektuella diskussionerna, festerna, dryckesvisorna och alla Jularna, blivit gammal. Och så en vårdag helt nyligen hände det! En av dessa föräldrar, en av själva urmödrarna, en av fyrarna i livets farleder, har slocknat.

Margareta, tack för all kärlek, alla skratt och alla upptåg. Tack för att Du funnits där under så stor del av min uppväxt. Tack för all uppmuntran och social nyfikenhet Du lärde mig. Som Du redan vet om oss medelålders barn, trots att vi är utspridda i världen, så håller vi kontakten och fortsätter umgås. Vi ler mycket och sjunger gärna när vi ses, som Du har lärt oss. Och numera saknar vi också Dig gemensamt.

Nu är Du lagd till den eviga vilan. Den är fridfull, välförtjänt och tar aldrig slut.

Tack för allt

Magnus Brehmer