Annons
Vidare till salaallehanda.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne: Ove Södereng spred glädje med sitt dragspel

– Hej, det är Ove, är du inne något på förmiddan?

– Javisst, kom in så tar vi en kopp kaffe.

En återkommande konversation som resulterade i att Ove och oftast hans bror Mikael kom in några minuter, där vi över en kopp kaffe fick dela några av livets vardagligheter. Vad som hänt sen sist, hur det är på jobbet, något fritidsprojekt, hur hälsan står oss bi, ja sådant som vi talar om när vi möts. Med saknad drabbas jag av insikten att dessa samtal med honom inte längre kommer att ske.

Ove var en person med många vänner, många av er har säkert lekt ringlekar på midsommarfiranden eller julgransplundringar, runt granen på stora torget i Sala eller på fotbollsplanen vid Älvåsa där Ove med sitt dragspel spelade, sjöng och lärde nya generationer att dansa ”Små grodorna” och ”Upp på källarbacken”.

Kanske var du en av dem som var med och spred glädje på många av våra sjukinrättningar som varje år fick tomtebesök där Ove med sitt dragspel var ett givet inslag. Du kan ha hört Ove spela trummor eller gitarr eller bas i någon gudstjänst eller möte i någon av våra olika kristna gemenskaper.

Hans vänner fanns i alla sammanhang. Ja, Ove var en spelman, som först med sin far och senare sina vänner spelat på hembygdsgårdars tun, stadens gator och torg, festlokaler och bönhus och under kyrkors höga valv.

Jag vill låna en strof av Dan Andersson.

”då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog

mitt i rosorna så stora tunga steg.

Det är bara Ove spelman, susar tall och sjunger gran,

han har lyktat sina hemlösa år.

– Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,

jag skulle spela hela vägen där han går! ”

Vi får alla känna av livets svårigheter i olika mått, Ove mer än många, kroppen och själen hade svårt att hitta ro och balans i tillvaron. ”Ska livet vara så här?” En fråga som vi ibland dryftade under våra möten.

En hjälp fanns i vår gemensamma tro på Jesus som fanns hos Ove från ungdomstiden. Den Jesus som sa till sina lärjungar att han skall gå bort för att bereda dem rum, därför att där han är vill han också att de skall vara.

I den tron känner jag tacksamhet och glädje att få har känt Ove och minnas hans goda hjärta med omsorg om många och det goda leende som också ofta lyste upp hans ansikte.

En av Oves många vänner

Jan Lennartson