Annons
Vidare till salaallehanda.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne: Sven-Åkes varma sångarhjärta har slutat att slå

Sven-Åke Gustafsson, Sala, avled den 17 april till följd av covid-19. Här skriver dottern Ninnie Lukas om deras sista möte, och sorgen.

- Hej Far, hur mår du idag?

- Jo, tack bra, tycker jag.

- Är här nu, goa kramiga, busiga Far!

- Ja, det var ju ett tag sedan, några dar.

- Har handlat tvättmedel och lite mer.

- Oj då lilla gumman, behövs det? Ja du ser! Jag längtar så ut till att gå i skog.

- Jag vet det, av det får du aldrig nog.

- Nej, för vet du, att se ett litet rådjurs kid, dia sin mor, sittande på avstånd bredvid.

Att se räven listigt smyga fram samtidigt se att sorken i boet ned hann. Att se älgen så ståtligt på en åker stå, locka på varandra, beståndet fortgå så. Kan inte ens, som jägare, egentligen å sikta på jobbig skata, eller grävling också. Ekologin i naturen, sig själv skall klara, men visst, vi människor illa med den fara.

- Nu måste jag gå för denna gång.

- Men vi kan väl hinna sjunga en sång?

- Ditt dragspel, det står inte här.

- Nej, det börjar bli så tungt, ett besvär.

- Då får vi kvittra, som fåglar i skog,

- Tralla en sång? Såg nog att du log!

- Ja Far, det där är ju bara du!

- Äh, skall vi börja sjunga en sång, nu?

- Så nu har vi trallat färdigt, behöver gå.

- Åh! Skall du inte stanna en stund till, då?

- Nej Far, nu ses vi en annan gång.

- Då kan du väl ta med dig mera sång?

- Javisst, det är ju hjärtats fröjd, jag blir så glad när du far är nöjd! Far, en liten kram så gärna jag vill ha!

- Ja, lilla gumman, då syns vi om någon dag.

och…

LIVET

Något händer, något märkligt nu sker, landet gråter, människor lider, någon ber. Nu får jag inte alls besöka eller komma, veckor går, dagar blir obarmhärtigt långa.

Ok, visst, det är så det är, jag förstår, men träffade inte min nära, inte ens igår? En tid går sakta fram på livets smala stig, någon kontaktar mig, det föds en inre strid.

Livets andning blir stulen på Livets luft, som också nu skadar livet, det är så tufft! En gråt i mitt inre, vart skall den nu fara? Den får ju inte nå fram, bara i smärta vara.

Med djupa dalar följer olika höjder, ojämn mark skapar så olika följder. Likt böljande vågor, och i stilla hav behövs olika kraft, i vart av livets andetag.

Livets andning, blev nu så hårt och svårt hur livet än i sin fulla kärlek, bär sig åt. Den vill så gott, den vill så ödmjukt bära, endast finns nu vi kvar, som de närmaste kära.

Boendet en trygghet och ett stöd, blev ett fängelse med död.

Min far Sven-Åke, var i PRO med mera, en sångare, och en man som gärna medverkade i deras teater. Han var känd i Sala för att vara en man med varmt hjärta – ute i staden och talade med alla, i butiker, på olika caféer och restauranger. En gentleman.

Ninnie Lukas

Läs också: Ninnies pappa dog av covid-19 på äldreboendet: ”en efter en dör”