Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amerikanarn klarade vintern

Annons
Bild: Bo Svärd.

Vi har haft två hårda vintrar på raken och snö och kyla har gjort att stora delar av Sverige har varit lamslaget.

Men, som Hans Alfredsson skulle ha uttryckt det, den här vintern är blaha, blaha mot vintern 1881.

Då kunde man verkligen snacka om vinter: till och med husen snöade över och det hände att folk kvävdes till döds inne i stugorna.

På järnvägsstationen i Sala begravdes allt under snön. Då, liksom på vintrarna nu för tiden pajade förstås järnvägen ihop. Skillnaden var bara den att tågseten försvann i snön och 152 extramän sattes in för att leta rätt på tågen.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att vintermarknaden i Sala för med sig dåligt väder. Och marknaden 1881 levde i allra högsta grad upp till den myten. Vintermarknaden – som på den här tiden – öppnades 10 januari. Stånden hade lagom slagits upp då ovädret började med hård storm och kraftigt snöfall. Ovädret höll i sig i flera dagar.

Sala blev en belägrad stad.

Kommersen på marknaden stannade förstås av och ganska snart blev alla varse att nu var det fråga om liv eller död. Stadens förnödenheter tog snabbt slut och de flesta fick svälta sig genom ovädret. Nasarna gjorde urusla affärer, ingen var intresserad av annat än att överleva.

Värre på landsbygden

Om nöden var stor inne i staden så var den än värre ute på landsbygden. Många människor hittades döda i sina översnöade hus, en del ihjälosade av den instängda röken, andra kvävda till döds.

Inget som helst räddningsarbete kunde komma igång de första dagarna. De allra flesta var totalt isolerade och i bästa fall lyckades man gräva tunnlar ut till ladugårdar, visthusbodar och källare. På grund av den hårda stormen blev snödrivorna fasta och bärkraftiga vilket underlättade ortdrivningen genom dem. Folk grävde ventilationsschakt i snödrivorna i vilka också trappsteg höggs ur och på så vis fick man leder upp ur snön.

Att järnvägen drabbades under en sådan här fimbulvinter var förstås givet. Det problemet kvarstår ju än i denna dag. Nu för tiden behövs det inte mycket till vinter för att tågen inte ska gå, all teknik som tillkommit till trots. För att få igång trafiken kallades hela 152 extra män in till stationen och det första de fick göra var alltså att börja leta efter lok och vagnar. Innan arbetet påbörjades kunde åkarna med lätthet köra in på banvallen över taket på det gamla godsmagasinet som stod mitt emot stationshuset.

Amerikanarn klarade snön

En fantastisk nymodighet klarade till slut av jobbet att få spåren rena från snö. Den så kallade Amerikanarn kom hit till staden. Amerikanarn var en jätteplog, hög och kraftig. Plogen monterades på två ihopkopplade lok och därmed kunde snömassorna betvingas. Snöplogen var av amerikansk modell och därav öknamnet.

Det var för övrigt Amerikanarn som fick banvaktsstugorna att ändra utseende. Under sin framfart efter banan krossades åtskilliga fönsterrutor på banvaktsstugorna och efter denna vinter 1881 stadgades att ingen banvaktsstuga fick ha fönstren vettande mot järnvägen.

Nära döden

Det berättas också att Amerikanarn höll på att ta livet av banvakten i Ulvsbo, Svante Johansson. Under snöstormens senare del gick Johansson på drivorna ner till Sala. Vid Stentorpet hörde han plötsligt ett fruktansvärt oljud som kom från banvallen längre fram. Instinktivt gick han ifrån banvallen och fick plötsligt se Amerikanarn kommande stormande fram, ösande snömassorna omkring sig.

Banvakt Johansson räknade det hela som ett under att han den gången inte blev levande begravd under snömassorna.

Nåväl. Efter ett par veckor var de värsta snödrivorna undanröjda och livet kunde återigen komma in i normala gängor. Men länge, länge var den här händelsen vintern 1881 det största samtalsämnet i Salaorten.

Snart är det dags för årets vintervariant av Salamarken. Sensmoral kan vara att ännu inte ställa undan snöskyfflar och börja drömma om våren.

Insänt av Jan-Erik Eriksson

Mer läsning

Annons