Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På silverjakt med slagruta

Frågan om slagrutans praktiska användbarhet är mycket omstridd.

Annons
Bild: Bo Svärd.

Det är framför allt som hjälpmedel vid sökande efter vattenådror som ”önskekvisten” kommit till användning. Även åderns riktning, djup och vattenmängd sägs ibland kunna bestämmas.

Slagrutan är en täljd kvist i klykform, vanligen av hassel eller rönn, som den tjänar som instrument.

Vid letandet efter vatten- och malmådror hålls klykan med ”aviga” händer med spetsen uppåt och sägs ”slå” när den vrider sig och pekar mot marken, vid platsen för fyndigheten.

Kol, malmer och till och med nedgrävda skatter påstods kunna upptäckas av slagrutemän med olika inriktning. Vid Salberget var det förstås fråga om att söka silvermalm.

En av de mer kända slagrutemännen, med specialinriktning på malm, var Peter Anthony. Den 4 november 1612 fick han anställning vid silvergruvan med uppgift att söka efter streck med ”ädla malmer”.

Månadslönen om åtta daler kan jämställas med gruvskrivarens. Som jämförelse kan nämnas att en gruvarbetare endast fick hälften av denna summa per månad.

Förutom sin lön förlänades Peter Anthony en del andra förmåner, bland annat hemmanet Kifvestad dit han flyttade med sin hustru i november 1612.

I Tvål-Annas gruva, dold i gruvterrängen men ingen vet var, gömdes enligt sägen, en skatt undan upprorsmännen, en historia som går generationer tillbaka i tiden. Anekdoten har lockat slagrutemän med skattsökning som specialitet, men gåtan är ännu olöst.

Lycksökare ger inte upp så lätt, men visst vore det klokt att lokalisera det igenfyllda gruvhålet först, innan sökandet börjar.

Salatrakten har förstås i första hand intresserat malmletande slagrutemän med specialinriktning på silver. År 1912 påstod sig herrarna Lundin och Norling, hitresta från Brännkyrka, ha träffat på en rik silveråder vid Salaborg. Provsprängningar genomfördes under en veckas tid men ”fyndet” bedömdes inte tillräckligt intressant för att man skulle påbörja brytningar.

I Sala Allehanda publicerades 1948 en artikel om sjökaptenen Sandström från Broddbo. Med sin hasselklyka påstod han sig kunna finna olja, mot en summa av 30 000 kronor med villkoret: först pengar, sedan olja.

Vidare sade han att han kunde peka ut tenn- och silverfyndigheter. Om så önskades erbjöd sig sjökaptenen också att lokalisera brytvärda förekomster av grundämnet uran i Salatrakten.

Det hela rann ut i sanden och några fyndigheter gjordes aldrig.

1958 letade experter från riksantikvarieämbetet efter en silverskatt med minletare i Kumla. Resultatet blev plus minus noll.

Det gamla gruvfolket tvivlade inte på förmågan hos sina slagrutemän av vilka Peter Anthony var den mest kända.

Numera avfärdas grenklykan av många som skojeri, medan utövarna står fast vid dess möjligheter.

Och eventuella malmupptäckter, undrar någon? Ja därom finns inget i litteraturen, varför frågan får gå vidare till nuvarande slagrutemän själva.

Jan-Erik Eriksson

Mer läsning

Annons