Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Personalen hånades och utnyttjades

Den 11 september förra året lämnade verksamhetsledarna för Hela Människan i Sala och Heby sina tjänster. I ett brev till styrelsen hade personalen i Sala berättat hur de i flera år utsatts för parets maktmissbruk.

Annons
Elisabeth de Wilde fick börja sortera kläder i källaren i Heby istället för att dekorera skyltfönster när brevet blev känt.

I bibeln stod Jesus upp för de svaga i samhället och hans budskap var att man inte skall sparka på den som redan ligger.

Hela Människan i Sala-Heby, som Svenska kyrkan och frikyrkorna står bakom, har samma sociala grundtanke. Verksamheten skall bland annat ge personer, som har det svårt att komma in på den vanliga arbetsmarknaden, en meningsfull sysselsättning.

I Sala fungerade verksamheten, fram till hösten 2009, väl utåt sett. Men innanför väggarna rådde det stora missförhållanden. Först efter flera år vågade de anställda prata om maktmissbruket. Samtalen utmynnade så småningom i ett flera sidor långt brev till Hela Människans styrelse.

SA har träffat Sonia Nilsson, Bengt Mattsson, Ulla Kullberg, Helena Rodén, Gunilla Björklund och Elisabeth de Wilde. Samtliga har varit anställda på Hela Människan under flera år och även under den tid som verksamheten missköttes. De berättar om hur hån, förnedrande kommentarer, utskällningar, brist på sekretess och känslan av att bli utnyttjad var en del av vardagen.

–Vi berättar inte för att hämnas utan för att det som verksamhetsledarna gjorde var fel. Man kan inte behandla människor så, säger Ulla Kullberg.

–Hon berättar att arbetskamraterna ofta kom ner till henne och kollegan Sonia Nilsson när de två dagar i veckan stod och sorterade kläder i secondhandbutikens källare i Sala.

– Folk var arga över hur de behandlades. I bland hände det att de grät, säger Ulla Kullberg.

Tärnsjöbon Helena Rodén, som kom till Hela Människan i Sala redan 2001, säger att verksamhetsledaren var snäll och trevlig när han började våren 2003, men att det ganska snart förändrades.

– Jag var väl en av dem som blev mest utsatt och jag har försökt förtränga en hel del för att orka gå vidare, säger Helena Rodén.

Hon berättar att hon har en hjärnskada och att verksamhetsledaren ofta gjorde sig rolig över denna.

– Han berättade gärna vad det var för fel på mig inför stora grupper och vad jag inte kunde utföra för uppgifter. En gång sade han till en annan person att jag var en döskalle. Den gången stod jag alldeles bredvid och hörde hela samtalet. Det kändes fruktan-

svärt förnedrande och jobbigt, säger Helena Rodén.

Att känsliga papper på medarbetarna bakgrund låg för allas åsyn inne på kontoret var också vanligt, liksom att verksamhetsledaren inte fanns tillgänglig när personalen behövde honom.

–2007 anställdes jag på heltid för att bland annat ansvara för den öppna verksamheten i Sala när verksamhetsledaren gick ner på halvtid för att arbeta politiskt. Men de 50 procent han jobbade såg man knappt röken av honom. I stället stängde han in sig i köket med en kommunanställd kvinna som ansvarade för maten till den öppna verksamhetens lunchgäster, säger Gunilla Björklund.

Flera gånger drabbades en av lunchgästerna av ett epilepsianfall och Gunilla behövde vid ett tillfälle verksamhetsledarens hjälp att få ner mannen på golvet.

–Jag ropade och även gästerna ropade på honom, men han kom inte fast han befann sig i närheten. I stället hjälpte en gäst mig. När verksamhetsledaren till sist kom ut ur köket, där han stått och vispat sås, klappade han den sjuke mannen på huvudet och sade att det är ju bara epilepsi, det är väl inte så farligt. Då blev jag riktigt arg, säger Gunilla Björklund.

Dekoratören Elisabeth de Wilde, som varit med och byggt upp secondhandbutiken i Sala, säger att verksamhetsledaren för det mesta uppträdde plumpt och att han aldrig hade svar när personalen snabbt behövde få veta något. Desto mer av den varan skall verksamhetsledarens fru ha haft.

– Det var hon som bestämde över oss fast hon var ansvarig för verksamheten i Heby. Men var det något som vi ville veta, eller som det skulle beslutas om, sade vår föreståndare att vi skulle fråga hans fru, säger Elisabeth de Wilde.

Hon berättar vidare att verksamhetsledarens fru ofta lade sig i Salapersonalens arbete.

– Ena dagen kunde hon komma och berömma oss för vi gjort så fint i butiken, nästa dag kom hon tillbaka och tog bort sakerna. Det var så fruktansvärt opsykologiskt. Folk som redan mådde dåligt mådde ännu sämre, säger Elisabeth de Wilde.

Hur kunde ni tillåta detta år ut och år in?– Vi vågade inte säga något för att vi var rädda att förlora våra jobb, säger Gunilla Björklund.

Att den farhågan skulle bli en sanning fick hon och de andra i personalen bittert erfara sommaren 2009 när de till slut tog sig mod och berättade om missförhållandena, först muntligt och sedan i ett långt brev till styrelsen. Tanken var att brevet skulle ha avhandlats när styrelsen samlades efter semestrarna. Men före dess hann en styrelseledamot läcka till verksamhetsparet. Det slutade med att samtliga anställda, som skrivit under brevet, skulle få sparken när deras förordnande löpte ut. Tills dess kunde en omplacering ske.

– Hela Människan skulle få pengar av Heby kommun för att göra en kartläggning av våld i nära relationer. Jag skulle boka ett viktigt möte med en polis. Verksamhetsledaren ville själv delta vid mötet. Men när jag hade bokat detta skulle hon plötsligt göra något annat som var viktigare, säger Gunilla Björklund.

Gunilla kunde i det läget inte låta bli att ifrågasatta prioriteringen.

–Verksamhetsledaren sade då att det var ”osmart” av mig att ifrågasätta eftersom det var hon som var chef. När jag sade att jag tyckte jag kunde göra det när det rörde mig, kopplade hon bort mig från hela arbetet, säger Gunilla Björklund.

Två dagar senare gav chefen i Sala henne beskedet att hon måste sluta, helst redan i juni, eftersom man inte hade råd att ha henne kvar.

– Jag kände på mig att det skulle sluta så. Men jag hade redan bestämt att jag skulle ha semester i juli och på den punkten gav jag mig inte. Så jag blev kvar en månad till och han fick skaffa fram pengar, säger Gunilla Björklund.

Helena Rodén har fortfarande svårt att tala om det som hände henne.

–Verksamhetsledarna satte mig i en bil och körde ut mig till Heby. Det skulle göras en omflyttning sade de. Först förstod jag ingenting men när jag insåg att jag skulle tvingas jobba i Heby fast min trygghet fanns i Sala, brast allt. När vi kom tillbaka till Sala blev jag sjukskriven i sex veckor, säger Helena Rodén.

Elisabeth de Wilde utsattes för nästan samma sak när brevet offentliggjorts.

–  Verksamhetsledarna tog in mig i ett rum och skällde ut mig i säkert 20 minuter. De sade att de litat på mig och att jag fått 500 i lönehöjning. Sedan påpekade verksamhetsledarens fru att hon skulle göra en omstrukturering. Dittills hade jag varit arbetsledare och ansvarat för skyltningen, nu skulle jag få sortera kläder i en källare i Heby, förklarar Elisabeth de Wilde.

Hon säger att verksamhetsledarna antagligen förväntade sig att hon skulle säga upp sig på stört.

– Men jag tog bestraffningen och det var verkligen en bekräftelse på hur de kunde trycka ner redan svaga människor. De två veckor jag var i Heby var det ingen som pratade med mig, säger Elisabeth de Wilde.

Mer läsning

Annons