Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ridning i Klippiga bergen

Min drömresa gick till Montana, till en liten ranch i blackfeet-reservatet, mellan prärien och Klippiga bergen. Nära den kanadensiska gränsen.

Annons
Olle med hästen Ricko.

Från Sala var vi två westerninspirerade gubbar som en septembermorgon 2010 tog tåget till Arlanda för att flyga till Montana: Bosse Kallerman, redan skrudad i cowboyjacka med fransar, och jag med westernhatt av rätt stuk. Det här var en resa jag drömt om länge. Som gammal indian- och cowboyromantiker och hängiven ryttare sedan länge var det här ett måste för mig, och varför vänta längre när man redan är 72.

Första veckan tillbringade vi på Chuck De Boo´s ranch i Birch Creek, belägen på prärien nära Klippiga bergen, inom blackfeetindianernas reservat. Ranchen har hästar och boskap som mestadels strövar fritt på flera tusen acres (tunnland) betesmark. Ett 25-tal ridbara hästar fanns hemma på ranchen, men betydligt flera var utspridda på prärien där de födde sig själva på det magra präriegräset större delen av året. Chucks boskap bestod av cirka 450 kor av rasen Angus Aberdeen, som betade på prärien tillsammans med andra ranchers boskap. Boskapsridningen vi deltog i bestod i att avskilja Chucks kor från de övriga med hjälp av både brickorna i öronen och bränn- eller frysmärkningarna med ranchernas märken.

Chuck är halvindian, hans mor Pat kommer från blackfeetstammen. Vår lilla grupp av svenskar stannade en vecka hos Chuck och hans familj. Vi deltog i boskapsdrivning på ranchen och vi tog en flera dagars tur uppe i bergen. Prärien kändes oändlig när man satt på hästryggen och såg ut över de mjuka gräskullarna. Himlen kändes så stor som jag aldrig upplevt den. ”Big Sky Country” är också beteckningen på Montana, vilket står på bilarnas nummerplåtar. Jag njöt i fulla drag av att vara mitt i "cowboy country" och kände mig helt hemma på hästryggen. Samtidigt var det en overklighetskänsla: finns det här i verkligheten, inte bara på film?

Turen i bergen innebar många timmars ridning varje dag med två övernattningar i tält. Vi fick låta hästarna vada över flera vattendrag, creeks. När det blev brantare uppför fick man rida på smala stigar eller klipphyllor efter bergssidorna med branta stup nedanför. Hästarna var väldigt säkra på fötterna, så ryttarens viktigaste uppgift var att själv sitta i balans för inte störa hästens balans.

Hästarna var araber och quarter, de flesta en korsning mellan de två raserna. Arabinslaget ansågs vara viktigt för att få hållbara hästar. De flesta hästarna var barfota i likhet med våra egna tre arabhästar hemma i Möklinta.

Andra veckan på resan lämnade vi Montana och åkte många mil i minibuss på slingrande vägar och korsade bergen och kom över till västra sidan av Rocky Mountains, till staden Pendleton i Oregon.

"Pendleton Round up" var en upplevelse av det mera spektakulära slaget av indian- och cowboykultur. Det var 100-årsjubileum för den traditionella storsamlingen med westernparader, rodeos och indiansk kultur med danser, riduppvisningar och marknader.

På hemresan var flera av oss övertygade om att vi bara MÅSTE återvända - till Chucks ranch, till prärien och till bergen i Montana. Men det är väl ofta så den känner, som gjort sin drömresa. Pat, den gamla indiankvinnan, betydligt äldre än mig, sa till mig: ”Olle, are you coming back soon? You know, you won't be any younger”. Att komma hem kändes inte dåligt heller, och att sitta upp på min egen häst, ganska lik den jag red på i Klippiga bergen och på prärien i Montana.

Olle Wåhlberg

Mer läsning

Annons