Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Vi tvingades att lämna vårt livsverk”

Förra verksamhetsledarna för Hela Människan i Sala och Heby, Arne Persson och Eva Dahlén Persson, förnekar att de skulle ha behandlat personalen illa och brustit i penninghanteringen och sekretessen.

Annons
Hoppade av. Förra verksamhetsledarna för Hela Människan i Sala och Heby, Arne Persson och Eva Dahlén Persson nekar till att de behandlat personalen illa och ägnat sig åt maktmissbruk. Foto: Mikael Stenkvist

När SA kontaktar förre verksamhetsledaren för Hela Människan i Sala, Arne Persson och hans fru Eva Dahlén Persson, som var verksamhetsledare i Heby, för att boka en intervju vet de inget om vilka frågor som kommer att ställas. Trots det börjar samtalen strömma in efter att undertecknad lagt på luren. En av dem som hör av sig är en före detta styrelseledamot. Mannen kräver helt sonika att SA inte skall publicera några artiklar alls då han precis talat med Eva Dahlén Persson.

Att paret får bemöta de allvarliga anklagelserna är dock av yttersta vikt. När Arne Persson, som även är folkvald KD-politiker och ordförande i Salas Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnd, får frågan varför han inte såg till att dagskassan slogs ut när det fanns ett styrelsebeslut om skärpta kassarutiner, säger han att verksamheten inte var momspliktig.

– Det fanns inget krav att dagskassan skulle exas ut och kassaapparaten användes inte som kassaregister. En frivillig som stod i kassan hade parkinson och kunde inte heller stämpla in i kassan. Apparaten användes för att ge kunderna kvitton, säger Arne Persson.

Ni hade alltså inget underlag för bokföringen?– Jo, vi hade väl inarbetade rutiner. Två personer räknade kassan och skrev i papperna sedan bankade en tredje person dagskassan som låg i ett väl förslutet och signerat kuvert.

Så då kunde det alltså försvinna pengar ur kassan innan ni räknade den? Det fanns ju inget dagskassekvitto att stämma av mot.– Ja, så hade det kunnat vara. Men därför hade vi alltid två personer som stod i kassan. Vid den här tiden hade vi människor med kriminell bakgrund som jobbade hos oss. Två personer i kassan var en säkerhetsåtgärd för att ingen skulle bli anklagad för stöld.

Eva Dahlén Persson säger att det fanns redovisning rakt igenom och att det var hon som skrev ner de nya kassarutinerna och att det inte stod att dagskassekvitton behövde slås ut varje dag. Tidningen har dock tagit del av den manual som skrevs för kassahanteringen efter beslutet 2008. Där framgår det med all tydlighet att den gula kontrollremsan skulle finnas med när kassan räknades och pappren fylldes i.

Flera personer som satt i styrelsen sommaren 2008 har också berättat för SA att de frågade vart kassören, som efterträdde den polisanmälda kvinnan, tagit vägen och att verksamhetsledarna då skall ha sagt att mannen var periodare och börjat dricka igen.

När paret Persson ställs inför detta faktum förnekar de att detta skulle ha förekommit.

– Mannen fick ont själen, några alkoholproblem känner jag inte till, säger Arne Persson.

När det gäller de grova anklagelserna i brevet påpekar Arne Persson att han besvarat brevet till styrelsen och att det finns flera felaktigheter i brevet.

Varför du pratade om Helena Rodén och kallade henne för döskalle när du visste att hon är hjärnskadad?–Det var inte så. Det var jag och Helena som stod och skämtade om utgrävningarna vid gruvan där man hittat döskallar. Skämtet gick nåt så här tror jag: ”Varför skall vi åka och titta på döskallar när vi har de här” .

Är inte det är plumpt sagt?– Jag menade att jag var en av döskallarna, säger Arne Persson.

Varför vispade du sås i stället för att hjälpa en man som fått ett epilepsianfall?– Handledaren i köket har en trasig axel och kunde inte vispa bechamelsås till 20 personer. Jag klockade alltid den här mannens anfall. Om det gick mer än sju minuter krävdes det ambulans, annars inte, det hade sjukvården sagt. Jag hörde att de ropade och jag kom också.

Så du menar att du klockade epilepsianfallet samtidigt som du vispade sås?– Just den här gången kan jag inte riktigt säga hur det var.

Ett ögonvittne har sett dig dra ditt eget ICA-kort vid pensionärshandlingar. Vad har du att säga om det?–Det kan ha hänt att jag drog ICA-kortet men inte för att jag skulle få bonusen utan för att pensionärerna skulle få 3.50 kronor i rabatt på hallonsylten.

Vad hände med trivselkassan som hela tiden sinade?– Den sinade inte utan bankades precis som dagskassan. Pengarna gick till tårtor, julfester och andra saker.

Personalen hävdar att ni åkte och värderade saker i Stockholm som de sedan inte såg mer. Vad hände med grejerna?– Vi har aldrig åkt till Stockholm och värderat saker. Vi känner inga värderare, säger Eva Dahlén Persson.

När paret får frågor om behandlingen av de anställda efter att styrelsen fått kännedom om brevet, blir det dock tvärstopp. Eva Dahlén Persson vägrar förklara i tidningen varför Helena Rodén kördes ut till Heby och varför Elisabeth de Wilde skulle sortera kläder i Hela Människans källare i Heby.

–Det fanns skäl, så mycket kan jag säga. Och Elisabeth blev inte satt i någon källare, säger Eva Dahlén Persson som under intervjun står på sig om att hon var ansvarig för verksamheten i Sala trots att undertecknad tagit del av papper som bevisar motsatsen.

–Elisabeth var ingen dekoratör heller, inflikar Arne Persson.

Hur ser ni själva på det som hänt?– Vi har blivit mobbade och fruktansvärt illa behandlade. Vi tvingades lämna vårt livsverk. Det här inte ingen lätt verksamhet. Det är oftare problem än glädje då människorna som kommer till Hela Människan har många olika problematiker. Men det hade inte behövt bli så här. Att personalen har synpunkter på ett ledarskap är inget konstigt. Men nu kontaktade de anställda styrelsen när vi var på semester och när vi kom hem ville ingen av dem se oss i ögonen, säger Eva Dahlén Persson.

Hon anser att styrelseordföranden Roger Asp undergrävde deras ledarskap genom att inte prata med dem eller med några andra inom verksamheten än just de personer som skrivit brevet.

– Och om de grova anklagelserna var sanna är det ju mycket märkligt att styrelsen lät mig fortsätta jobba. Jag hade en jättetrevlig sommar med personalen, säger Arne Persson.

Mer läsning

Annons